Puuh...

... vad jag är trött och fötterna värker. Vi kör stenhårt på jobbet, men det känns inte som det gör nån nytta eftersom väntelistan ändå fortsätter växa. Jag tvivlar starkt att vi klarar hålla vårdgarantin och få ta del av de där miljonerna. Och även om vi gör det, tror jag inte vi får nåra pengar ändå. Det är nämligen så att ALLA kliniker måste klara vårdgarantin och det senaste jag hörde om ögonkliniken var att de hade 6 månaders väntetid.

Sen kan man ju bli smått vansinnig också hur landstinget tänker. Det är så JÄKLA viktigt att vi är nere i vårdgarantin tills det datum då det ska bestämmas vilka som får pengar, men samtidigt planerar man återigen dra ner över jul för att spara pengar. Julen 2008/2009 stängde vi mottagningen helt och endast en sjuksköterska bemannade dagligen under förmiddagen i telefon och för att ta de akuta. Resten var i princip tvingade att ta semester. Innan julen låg vi bra till och i princip alla fick komma inom 3 månader. Efter julen såg det inte lika bra ut och vi har fortfarande inte ens kommit i närheten av var vi var innan. Alla blev lidande och vi har verkligen gjort vad vi kan att återställa ordningen.

Men... tror ni inte på fanken vi idag fick ett veckorbrev där texten lyder att verksamheten kommer vara nerdragen (eller obefintlig sånär som på telefonrådgivning och akuta) under tre veckor detta år med! Resten uppmanas såklart att ta ut sin semester och komp. Otroligt. Lärde vi oss inget av förra året? Och det vi sliter för nu är alltså förgäves igen... förutom då den där miljonen som vi med största säkerhet ändå inte får.

Landtinget tänker inte längre än näsan räcker. Alla åtgärder är akuta och kortsiktiga. Det tycks inte ens slå någon att det kanske vore bättre med mer långsiktiga åtgärder, så vi slipper hålla på fram och tillbaka i alla evighet med åtgärder som liknar en jäkla berg-och-dalbana.

Jag blir så trött.... och jag hade faktiskt inte brytt mig ett skit om det inte var så att det faktiskt är patienterna som blir lidande. Personal och ledning jobbar med två helt olika saker, vilket är så sorgligt att det knappt finns ord för det. Skulle vi "på golvet" ta ett steg tillbaka och sluta kämpa för patienterna och bara göra det rent praktiska vi blev tillsagda skulle vi inte ha någon vård i Sverige utan bara en pengamaskin.