Söndagsångest

Jag har lyckats hålla undan den ganska bra hittills, men nu kom den och det med besked. Jag har haft en sån underbart skön julledighet, men nu är den strax över. Fy, va jobbigt och motigt det känns att behöva gå tillbaka till jobbet imon. Jag slår vad om att huvudvärken som kommit smygandes under eftermiddagen har med detta att göra också.

Varför får man egentligen söndagsångest. Jag vet ju att det kommer kännas prick som vanligt så fort man kommer dit, men likt förbannat känns det som om jag skulle kunna göra prick vad som helst för att slippa.

Det är bara att acceptera verkligheten att jag imorgon klockan 5.00 kommer sitta här med min kaffeköpp, att jag klockan 6.10 kommer påbörja den iskalla vandringen mot sjukhuset, att jag kommer våndas hela dagen och att jag kommer lämna stället 16.00 helt färdig. Jag önskar jag hade Christian här nu så vi kunde stötta varandra. Fast å andra sidan... jag känner den mannen. Han är helt underbar, men han skulle nog snarare på sitt älskvärda sätt jobba på att göra min ångest värre och lyckas med för den delen, trots att han själv också ska börja jobba imon.

Man får glädjas åt det lilla positiva som finns framåt. Det kommer faktiskt bli ljusare nu... snart är det inte becksvart när man går till och från jobbet längre. Och snart blir det varmare och inte lika plågsamt att kliva ur sängen på morgonen. Och om allt går som det ska har jag ju trevligheter att se fram emot i mars också.