Otroligt! Jag som inte ens visste att jag hade det i mig. Jag har ju aldrig ens försökt mig på en mil förut, men nu gick det av bara farten. Efter Osudden-rundan anlände jag till Apladalen som var alldeles täckt av vitsippor och jag kunde bara inte vända hemåt. Det blev ett varv, två varv, tre varv och ett halvt till innan jag gav upp. Kom in i nån slags andra andning och hade nog kunnat fortsätta lite till om det inte börjat kampa så smått i vänster ljumske. Superstolt över mig själv.!
2 comments:
Låter ambitiöst! :)
Det viktigaste är att man jämför med sig själv och ens egna förutsättningar. Ett lägre tempo gör som bekant att man håller ut längre, tar man inte med sig vätska så är det dock bara en tidsfråga innan man får problem som du vet.
Jag brukar föredra att röra mig lite långsamt, mer segt m.a.o.
Jag brukar inte ha med mig vätska, men jag dricker alltid två koppar kaffe och typ en halvliter vatten innan jag ger mig ut
Jag tycker inte om seglöpning vilket är varför jag aldrig provat på en mil förut. Dessutom springer jag helst på tom mage. Lite därför jag är förvånad att jag klarade det för jag höll ganska högt tempo de första 7 km och var ganska slut, men sen fick jag ny energi på nåt sätt när jag kom fram till Apladalen.
Jag jämför mig aldrig med andra och jag springer alltid själv. Jag är så långt ifrån tävlingsmänniska man kan komma... om man bortser från att utmana sig själv d.v.s.
Idag blir det intervaller, vilket är mer min kopp te
Post a Comment