Då var dag två av sederingskursen avslutad och jag är mer sugen än nånsin på att bli anestesisköterska. Jag undrar om jag inte nån gång kommer hamna på operation på ett sätt eller ett annat ändå. Det är ju där jag velat vara sedan jag började läsa till syrra för vad som börjar närma sig hundra år sedan sist.Anestesifolket, som ju faktiskt har det mest stressiga jobbet, är nog de lugnaste människorna jag vet. Kanske för att de vet exakt vad de ska göra i en akut situation. Den känslan måste vara ganska skön faktiskt. För stressen inför en akut situation handlar ju faktiskt mest om att man känner sig osäker. Osäker på vad som händer, på vad man ska göra och på vad som händer när jag gör vad jag ska... och om man kan det man ska kunna. Nu är min teoretiska kunskap vad gäller sedering med Propofol påfylld och i morgon blir det praktisk träning på att hålla fria luftvägar och ventilera patienter på kliniskt träningscentrum. Dessutom ska vi under en dag få gå med på operation och hålla fria luftvägar i samband med narkos på riktiga patienter. Kommer bli urspännande.
No comments:
Post a Comment