Någonting som tog ner mig en smula var att jag för andra gången i dag såg Morgan. Morgan är en kille det gått riktigt snett för i livet. När jag var runt 14 hängde jag och mina vänner med några killar i grannskapet ett tag. Peter och Morgan. De var helt vanliga killar, kanske 18 vid den här tiden, som gillade fotboll och drack öl. Inget mer med det. Vi umgicks inte med dom så länge. Peter såg jag då och då efter det, men Morgan såg jag inte på många år. För kanske 5 år sedan såg jag honom. Han såg sliten ut. Mager och eländig och han hade den där typiska fyllegången med ben som sprätter och tillbakalutad överkropp. Han kände inte igen mig. Jag blev ledsen i själen ett tag, men sen tänkte jag inte mer på det. För ett tag sedan såg jag honom igen och det var en tragisk syn. Blicken var helt tom och han hade ingen kontroll över sin kropp. Han kunde knappt stå upp och kläderna hade inte blivit tvättade på år. I morse möttes våra vägar när jag gick till jobbet och nu under min kvällspromenad såg jag honom krypandes på marken där han letade efter fimpar.
Vad nära det kommer när det är någon man känner till. Även om jag aldrig riktigt kände Morgan var han ju en helt vanlig kille som festade som vem som helst. Undrar vad som gick snett. Man tänker sällan på det. Jag menar man ser ju fyllorn och knarkare varje dag på stan. Då och då tänker man att det är tragiskt, men sällan längre än så. Man tänker inte på att dessa människor en gång haft ett liv. Det kanske gick åt skogen tidigt, men ändå har många någon gång levt som vem som helst. Haft en normal barndom och tonår. Kanske till och med haft en familj innan det gick utför.
Jag skulle aldrig kunna jobba på psyk. Det finns för många tragiska livsöden och jag skulle aldrig palla höra om dom. Nog för att mina patienter också har tragiska livsöden, men här handlar det ofta om saker man inte kan greppa och det skrämmer mig. Tänk vad skönt det är att man själv och de runt mig, blivit något sånär normal i alla fall.
No comments:
Post a Comment