Tills kommunen skiljer oss åt

– Gunnel brukar gråta när jag går hem ensam från boendet. Efter 63 fina år tillsammans svider det i mitt hjärta, säger Arne.

Rubriken är citerad fråpn en läsarkommentar på Aftonbladet och kanske borde man ändra löftena i bröllopsceremonin. Fyfan, rent ut sagt. Jag måste erkänna att det trillar en tår nerför kinden när jag läser historien om Gunnel och Arne. Efter 63 år tvingas de isär... in the name of byråkrati. Den ene är för sjuk att bo hemma och den andra är för frisk för att bi på boende. Och även om de hade samma problematik är inte chansen direkt stor att de skulle kunna bo i hop.

Jag kommer aldrig att glömma "Yngve" och "Lilly". De bodde på ett boende där jag jobbade när jag började inom vården. Yngve var helt klar och redig, men mycket stapplig på benen och nästan helt blind. Lilly, å andra sidan, var fysiskt kärnfrisk, men hade en demenssjukdom som gått ganska långt. Samspelet mellan dessa två var häpnadsväckande. De kompletterade varandra som om de vore en person. De hade spenderat hela sina vuxna liv tillsammans och ingen annan hade kunnat ta över den roll de två hade för varandra. Men sen en dag så dog Yngve, som var den sjukare av de båda. Lillys enda ljus i livet var borta och hon försämrades snabbt i sin sjukdom och dog inom loppet av någon månad. Dessa två levde för varandra och att separera de bägge hade varit lagbrott.

Yngve och Lilly bodde på vad som kallades servicehus. De hade turen att bo på rätt ställe, för i samma veva som Yngve blev sämre byggdes boendet om till vårdboende, vilket innebar att Yngve var på rätt plats, men Lilly fel. Dock kunde ingen tvinga henne från att flytta ifrån ett boendehon redan bodde i och därmed kunde de spendera sina sista dagar tillsammans.

Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (KD) lovar hon att ta tag i problemet. – Jag är beredd att titta på en lag som tvingar kommunerna att garantera att man får fortsätta bo ihop.

Och det är ju bra... om det nu blir så. Problemet är ju bara att byråkrati tar tid att ändra på och tyvärr kommer nog inte detta på något sätt gynna det nu drabbade paret Gunnel och Arne. Svaret från Eskilstuna kommun och Åsa Strandberg skär i hjärtat – Alla beslut kan överklagas. Är paret missnöjda med beslutet ska de överklaga. Samtidigt kan man några rader högre upp läsa att Arne, som till och börja med är hela 94, har behov av hemhjälp, matlagning, städning och delvis personlig hygien då han har en muskelsjukdom som satt sig på händer och fötter. Han haltar och går med käpp och har konstanta smärtor... och minns då att Arne är den pigga av de två. Så överklaga beslut Åsa? Verkligen? Gå dit och stick en kniv i ryggen på dom direkt istället, så slipper ni besväret för den här gången.

Svaret från SKL är lite mer försvarbart: Om Arne flyttar in tar han en sjuk persons plats. Och om Gunnel skulle gå bort får Arne rätt till bostaden. Andra hinder som de lyfter fram är utrymme, besittningsrätt och platsbrist. – Då går det inte att friska personer tar upp platserna, säger Per-Olov Nylander, handläggare på SKL. Jag kan till viss del hålla med, men verkar Arne verkligen frisk? Arne har behov av hjälp han med och han lär knappast bli piggare med åren, så att det vore att slösa bort en plats vore rent skitsnack. Rebecka Edgren Aldén säger det ganska bra: ... hur kan det vara dyrare med ett boende tillsammans, än två skilda boenden? Kostnaden för de personliga insatser Arne får borde vara samma vart han än bor och vad gäller städning o.s.v borde man ju snarare tjäna in lite stålarsch eftersom det bli ett mindre hushåll att städa. Dessutom blir säkerligen vårdtyngden mindre med bägge på samma ställe. Som jag sa ovan... makar kompletterar varandra och löser mycket själva. Men den absolut största anledningen att inte separera de bägge handlar om människovärde. Låt oss inte glömma vad som står i våra lagböcker:

"Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet" (1§ SoL)

"Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet" (2§ HSL)

Det finns ingen respekt eller självbestämmanderätt för paret, inget integritetstänkande och ingen värdighet i kommunens beslut att skilja det äkta paret åt. Jag hoppas dock innerligt att mediaupploppet som nu satts i rullning kan skapa rättvisa och lyckliga dagar för Gunnel och Arne.