Kära dagbok

Dagens topics är tre och jag sammanfattar dom i ett inlägg.

Datajournalen
Dag två har nu gått och fler och fler frågetecken dyker upp. Man hör suck och stön från alla håll och kanter. för egen del går det fruktansvärt smidigt och bra med dokumentation, men det är allt runt omkring som strular lite. KP (Klinisk Portal), som vårt journal - och arbetsinstrument heter är inte helt vaket och det går seeeeegs att navigera runt. Dessutom slås en del funktioner ut till och från och då kan man ju bli mer eller mindre galen om man har lite bråttom. Vi hittar inte riktigt vilka rutiner vi ska ha tills allt är igång och att blanda papper med data känns inte helt enkelt. Alla vet vi att det kommer bli så himla bra i slutändan, men huvudvärken var påtaglig hos många i slutet av dagen. Jag har lovat Louise lite mer guldstjärnor så här kommer de. Hon är såklart värd varenda en.



Löneförhöjning
Idag fick jag mitt hyshpysh-brev. Som alltid blir man inkallad till chefen för att få sitt papper med den nya lönen, vilket i detta fall kändes totalt onödigt eftersom vi visste att vi skulle få samma hela högen (p.g.a att Jari är ny och inte har en aning vem som förtjänar vad). Eftersom Emma är "organiserad" och därför fick förhöjningen redan förra månaden visste jag redan vad det handlade om för slant. En femhundring... eller ja, femhundrafyra kronor för att vara exakt. Tack för det landstinget. Nu blir plåskan verkligen fet! Nu kan jag köpa mig min Cheva Sparks (999kr månan just nu... lockande faktiskt) Det är ju löjligt... och samtidigt får vi höra hur mycket vi kostar. Kasta lite mer skit i nyllet tack! Jaja, jag får ju i alla fall känna på hur det skulle vara att få en riktig löneförhöjning nästa månad för då får vi retroaktivt från april.

Dans
Jag är såååååå besviken. Vilket skitpass. Det är inte Idas fel... jag förstår ju att hon måste anpassa sig efter klientelet och det var faktiskt lite av ett skämt att kolla runt i salen. Till skillnad mot vad jag nväntat mig var salen till en tredjedel fylld med medelålders kvinnor som såg ut som de aldrig satt sin fot på marken nedanför soffan tidigare. Färgglada stora tröjor med cykelbyxor som stramade kring stubbar till lår. Inget illa mot stora kvinnor nu, men visst drog de ner tempot. Nästa tredjedel var kvinnor i 40-årsåldern utan någon som helst taktkänsla. De verkade inte alls bry sig om vad Ida visade utan körde helt sitt eget race som det ju heter. Sista tredjedelen var yngre tjejer. And then there was me. Dansen var slö och för lätt. Jag vart inte ens svettig. Nä, detta var inte kul. Det är otroligt synd, för Ida är duktig och det hade kunnat vara ett riktigt roligt pass om man gjorde det lite mer avancerat och med lite mer drag. Men... det blir en Never again på den.