Bakgrunden till Daniels artikel är den studie av bl.a doktoranden Pia Hedberg på Umeå universitet som gjorts på äldre, där man undersökt vad de tycker gör livet värt att leva. Man kom fram till att livsmening för kvinnorna är kopplat till vardagen, att göra saker och umgås med människor medan männens livsmening handlar det var förr, saker de har uppnått. Om jag förstått det rätt menar man att kvinnornas livmening sjunker i takt med att deras förmåga att göra saker avtar. Männen, som då är fast i det förflutna, ser större mening med att leva vidare.
Jag tycker jag ser detta ganska tydligt i mitt jobb. De äldre kvinnorna känns ledsna (överlag alltså) och nämner ofta hur livet gått utför och de inte orkar som de en gång gjorde. Många av männen däremot berättar gladeligen om sitt förflutna yrkesliv. Det är det som är fokus på hela besöket. De vill arbeta för det är det som gör att de lever. Min slutsats är utan forskning att de äldre herrarna är gladare än kvinnorna.
Men är detta då min framtid? Att sitta på hemmet och virka dukar och sörja över den tid som är förbi? Jag får panik bara jag tänker på det. Jag vägrar ha det så... men har man nåt val? Vad ska man göra när meningslösheten blir fysiskt omöjlig att sysselsätta?
Fredrik Söder, Christian Albinsson och Niclas Wickström har skrivit en bok som heter "90-talet.se - Vem fan komponerade modemljudet?" i vilken de skriver om ett av mest omskrivna fenomenen just nu, nämligen 80-talisterna. Om jag hör till denna generation eller inte är väl en definitionsfråga. Jag tror jag föddes nånstans i skarven (jag levde faktiskt 3 månader på 70-talet) och valde den gamla banan. Jag läste till ett yrke där det fanns jobb och jag hade inga ambitioner om att synas eller bli känd. Men visst fanns tanken i bakhuvudet... den om att bli journalist eller frisör (jag började ju faktiskt med att gå media på gymnasiet). Jag känner igen drömmen om att bli "stor" för nånting stort utan verklighetsförankring.
Vidare menar författarna att 80-talisterna är förstörda av 90-talets "valfrihetsboom och kändishets. Generationen kommer drabbas av ångest när de landar i verkligheten. Och jag undrar... vad kommer denna generation se som sitt livsverk när åldern tar ut sin rätt? Jag tror inte att minnet av den eviga strävan över att bli nåt stort, som i 95% av fallen misslyckas kommer ge dom en känsla av att de lyckats i livet. Det kommer bli tufft för denna generation när verkligheten kommer i fatt.
Men frågan jag nu ställer mig är... jag som är där i skarven, vad som kommer snurra i mitt huvud när jag sitter på hemmet och funderar på meningen med livet. Jag hoppas och faktiskt tror att jag kommer kunna finna någon glädje i det jag gjort i mitt yrkesliv... precis som männen. Jag hoppas jag kommer vara stolt över vad jag åstadkommit. Jag hoppas jag känner att jag gjorde rätt val när jag valde att dedikera mitt liv till att hjälpa människor. Och jag hoppas att jag kan minnas detta istället för att sörja det jag inte kan göra.
Men utöver att jag önskar mig männens förmåga att se vad jag åstadkommit i mitt yrkesliv hoppas jag att jag haft ett privatliv som känns meningsfullt. Anledningen att jag får sån ångest när jag tänker på det är att mitt liv i den bemärkelsen mer eller mindre står still just nu. Jag är 31 år fyllda och sitter 30 mil ifrån min älskade. Livet känns mest som en lång väntan på att jag ska få spendera mitt liv tillsammans med honom. Det händer inte mycket. Jag jobbar, tränar, äter och sover. Det fanns inte riktigt med i min plan att fem år av mitt liv skulle spenderas i ensamhet trots att jag har en livskamrat. Jag hoppas den tiden snart är förbi och vi får ett liv tillsammans så jag kan börja bygga på mitt och vårt lager av lyckliga minnen till den tid när förmågan att skapa nya är förbi.
No comments:
Post a Comment