Är det så bra att utplåna minnen?

De hårt arbetande forskarna, Johns Hopkins Universitetet i Baltimore, har upptäckt är att man kan ta bort protein från hjärnans rädslocentrum och på så sätt utplåna traumatiska minnen. Det låter väl bra... till viss del. Man menar att det kan hjälpa soldater och brottsoffer som utsatts för omskakande upplevelser av våld och hot och även vanliga människor att exempelvis komma över en smärtsam skilsmässa.

Men... är det verkligen så bra att glömma? Alla upplevelser, vare sig goda eller onda formar oss ju vidare. Man lär av sina misstag brukar man säga och det gäller väl även minnen. Och hur mycket glömmer man egentligen? Glömmer man hela situationen eller bara det smärtsamma i den?

Om vi tar ett scenario där du har varit i det krigshärjade Afghanistan under lång tid och sett de mest fruktansvärda saker. Vänner har blivit ihjälsprängda av minor och små barn blir brutalt skjutna framför dina ögon.

Alternativ 1: Du glömmer hela tidsperioden. Ett helt avsnitt av ditt liv är borta från ditt förflutna. Skulle du då inte undra vad som hänt alla dessa år. Folk säger att du krigat för att hjälpa, men du vet inte om det är sant.

Alternativ 2: Du minns vart du varit och vad som hänt, men du minns inte det smärtsamma i situationerna. De ihjälskjutna barnen och söndersprängda vännerna är bara bilder som inte sätter igång några slags känslor alls inom dig.

Alltså jag vet inte... jag tycker inte det verkar hälsosamt på något sätt. Du ska antingen få retrograd amnesi av en hel epok, få en lucka i ditt liv, eller så ska du bli emotionellt oförmögen att se det hemska i en situation du befunnit dig i. Nä, jag tror trauman är bäst att bearbeta och ta sig ur på mer normala vägar, där vi minns och blir starkare av det vi varit med om även om det gör ont.