Nu ska jag berätta en historia för er ur mitt eget liv. Ungefär i mitten av min sjuksköterskeutbildning hade jag det kämpigt. Jag visste inte om jag valt rätt... på i princip nåt i livet och jag kände att jag helt enkelt inte orkade med studierna just då. Jag hade halkat efter och skulle aldrig komma ifatt om jag bara fortsatte. Efter samtal med syokonsulenten på skolan kom vi fram till att ett kort uppehåll skulle göra gott. Det hade redan gått en bit in på terminen så uppehållet skulle endast bli på ett par månader.
Vad syokonsulenten glömde informera mig om var hur svårt det skulle bli för mig att få pengar. Jag gick direkt till arbetsförmedlingen och anmälde mig... eller skulle anmäla mig, för enligt dom stod jag inte till arbetsmarknadens förfogande. Jag var ju fortfarande registrerad på skolan. Därmed sprack också min plan att ta ut mina redan beviljade a-kassedagar som försäkring om jag inte kunde jobba ihop en lön.
Panik. Mitt gamla jobb som jag räknat med att få jobba timmar på, hade inget att erbjuda just då och jag såg inget annat val än att vända mig till socialen. Jag har aldrig fått en krona av dem tidigare så nu måste de väl ställa upp nån månad eller två. ICKE då! Efter många telefonsamtal och papper fram och tillbaka fick jag tillslut svaret att de skulle ge mig pengar... Men... bara om jag sa upp min plats på skolan och deltog i Steget... arbetsförmedlingens satsning för att hjälpa folk välja utbildning! Jag blev matt. Jag visste ju redan vad jag ville bli! Jag hade ju redan valt och påbörjat min utbildning. Under tiden som gått hade jag kommit fram till att det var vad jag ville och jag skulle hoppa på igen när nästa termin började. Skulle jag sluta den för att få pengar en månad (som det nu bara var kvar eftersom allt dragit ut så på tiden) och sen bara hoppas att jag kunde komma in igen och därmed börja om allt med CSN ansökningar o.s.v? Japp, enligt dom var det prick vad jag skulle göra. De fatta inte alls vad som var så konstigt med det. Detta var såklart inget alternativ.
Jag var förlamad. Vad sjutton skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte bara gå tillbaka till skolan heller... inte fören nästa termin startade för så funkar det. Tack vare 4 personer klarade jag denna tiden utan att bryta ihop totalt. Min älskade mamma och mormor tvekade inte en sekund på att hjälpa mig att bo kvar i min lägenhet och hjälpa mig så jag kunde betala mina räkningar. Min granne och vän Petter och den otrolig generösa pizzabagaren på Pizzeria Athena som såg till att vi inte gick hungriga är de andra två. Victor försedde oss till och med toalettpapper då och då.
Hur jag gjorde vet jag inte, för detta var inte direkt en spark i baken för att ta sig upp från botten igen, men det gjorde jag och började skolan igen så fort jag kunde. Resten av utbildningen gick som på räls och jag är övertygad om att jag valde rätt. Jag hade inte sagt nånting om ovanstående om det vore en bedömning av dom att jag sket i allt och bara ville ha gratis pengar, men jag fick överhuvudtaget inte träffa en endaste kotte personligen under den här tiden. Allt behandlades via blanketter och papper och på så sätt är det en omöjlighet är lägga nån slags värdering i mina intentioner... vare sig bra eller dåliga.
Under mina tidigare vuxen år har jag varit omringad av folk som gått på socialbidrag. Många ofrivilligt, men även många som inte hade en tanke på att skaffa jobb. Mitt ex sökte inte många jobb... han skulle bli rockstjärna annars fick det va. Sällan eller aldrig krävde soc nånting av honom för att betala ut pengar. År efter år fick han en gång i månaden utbetalning, mot endast inskickad ansökan. Detta medan en annan kompis sökte med ljus och lykta efter jobb, men fick avslag gång på gång och var förföljd av soc. Här krävdes listor med sökta jobb och referenser och inte ens det hjälpte. Av nån lustig anledning verkade det som de som verkligen ansträngde sig var de mest utsatta. Detta skulle inte ske om soc brydde sig om att sätta sig in i de sökandes situation istället för att dra lott om vilka som skulle få slippa undan.
Vem som helst hör ju hur knäppt det låter att behöva sluta jobba för att kunna säkra inkomst. Detta problem måste ju inblandade instanser vara väl medvetna om, men ändå låter man det fortgå. Att stämpla upp sin lön borde vara en rättighet. Det man tar ut har man ju själv varit med och betalat in. Vill man att folk ska jobba mer ska man inte ha såna fjantiga regler att man förlorar uppstämplingen om man jobbar mer heller. Vansinne säger jag bara. På samma sätt som det är vansinne att tvinga alla att söka jobb på annan ort. Bedöm om individen kan innan, annars handlar det om just tvång som Charlotte Palmborg ville svära sig fri från igår.
I sjukvården förekommer inget löpande-band längre. Vården är individanpassad... dock med vårdriktlinjer och vårdprogram, men varje patient bedöms separat och vård och behandling anpassas efter dennes behov. Antalet klienter på AF, soc och FK är stor, men det är den i vården med och det är det inte omöjligt med individuella bedömningar. Funkar det på sjukan, funkar det även här. Det handlar bara om vilja... och så lite politik såklart.
No comments:
Post a Comment