På urologen är alla trötta

Hela veckan har jag verkligen varit urtrött på mornarna. Trött i kroppen, trött i huvudet, trött all over. Börjar mörkret komma i kapp mig? Jag tror i.o.f.s snarare att det är jobbet. Det blir bara mer och mer runt allt med datajournalen och i går satt jag och Emma hela eftermiddagen och försökte rodda i sånt vi inte hunnit med. Datorerna och systemen är otroligt sega och det går inte direkt fort att göra nånting. Det jobbiga i vårt jobb är att det aldrig tar slut. Medan man sitter där ringer telefonen, en patient står i dörren och vill ha hjälp eller så kommer en läkare och vill ha hjälp med en planering, Då får man lämna det man gör, knappa in ett nytt personnummer och lösa problemet och vips kom en till sak att dokumentera, planera och styra med. Och så är det HELA tiden. Det tar ALDRIG slut. Igår eftermiddag när jag satt och skulle göra en vanlig hederlig planering som vi gjort det sen jag började jobba på urologen insåg jag att hjärnan kokat över och jag mindes inte hur man gjorde. Högen med påminnelselappar till mig själv bara växer och börjar likna ett berg.

Alla märker av stressen... inte minst våra stackars sekreterare som fått otroligt många fler moment sedan datajournalen infördes. De hinner inte med och igår och idag sitter de över för att förhoppningsvis kunna skriva av veckovis med diktat. De kämpar på. Ni är bäst ska ni veta!

Som om vi inte hade nog med rörighet, är vi på väg in i flera datasystem. Det är Mina vårdkontakter som i.o.f.s verkar vara alldeles utomordentligt bra, men ändock ytterligare ett nytt arbetssätt. Det är Heroma ett nytt personaladministrationsprogram och det är en läkemedelsmodul till journalsystemet, som alla mer eller mindre ska införas innan jul. Pust, säger jag bara. PU-fucking-ST!

Det jag känner är så tråkigt i det hela är att det känns som man har mindre och mindre tid att fokusera på patienten och det praktiska. Detta är såklart värre i övergångsperioden och kommer säkert bli bra i längden, men just nu känns det inte kul. Jag är van att jobba under stress, det är alla i sjukvården, och stressen är normalt peppande, men detta känns inte sunt för nån. Stressen ska ha ett mål som är att hjälpa patienten och inte att hinna med allt administrativt runt omkring. Men det är bara att gilla läget... det är inget som går att hoppa över, för det är absolut nödvändigt att det blir gjort, även om jag önskar det vore smidigare.