Satt på sittronden i morse när plötsligt en kandidat kom in och slog sig ner. Tomas presenterade honom och jag ryckte till. Hmm, hur många på denna jord kan ha de där namnet... och dessutom va i den åldern och befinna sig i Örebro?
Då jag inte var säker på att jag hört rätt och inte alls kände igen utseendet, har jag spendeerat förmiddagen med att smyga omkring och försöka läsa på namnskylten. Det tog ett tag, men tillslut lyckades jag. Visst är det han. Min syssling.
Jag har inte sett grabben sen både han och jag var små (han är några år yngre) och han verkade inte alls känna igen mig heller. Och jag har ju inte heller mitt efternamn på skylten så han kan lista ut det. Funderar på om jag ska säga något eller ej, men jag tror inte det. Vad spelar det för roll? Vad ska vi säga till varandra? vi känner ju inte varandra och han lär ju inte komma ihåg mig från han var liten heller som jag kommer ihåg honom. Kan se framför mig en sån där konstlad situation:
"Jaha, va roligt! Syssling alltså... oki. Spännande. Japp... jajjemen *visslar och trampar lite obekvämt på stället*"
Nä, det får va... Jag fortsätter smyga runt och se om jag kan lista ut lite om honom... om han är duktig som läkare, familj o.s.v Det vore ju lite kul att veta i alla fall.
Yes! Windows 7 gör din dator bättre och enklare Yes! Windows 7 gör din dator bättre och enklare
No comments:
Post a Comment