Tetris-effekten

Fascinerande story om Tetris och dess skapare, Alexej Pajitnov, idag i tidningen. För skojs skull och för egen hand skapade han spelet i mitten av 80-talet. Tydligen tillhörde alla kreativa idéer i Ryssland staten och trots att spelet blev enormt över hela världen fick den stackars Alexej inte en spänn. Sen var det en massa dravel om rättigheter och kapitalism och prylar under lång tid, men från 1996 verkar han i alla fall få lite cash för sitt revolutionerande spel.

Jag var en jäkel på Tetris när jag va en liten flicka. Vi hade spelet på pappas andra dator (en klump med trefärgers-grafik) och många timmar gick åt att slå varandras rekord. Flera gånger i mitt ungdoms-och vuxenliv fått återfall i spelets klor... senast på Facebook för nåt år sedan. Jag har dock alltid rest mig ur Tetris-träsket med psyket i behåll.

Det finns tydligen något som kallas Tetris-effekt, som beskrivs nedan.

”en aktivitet man tillägnat tillräckligt mycket tid börjar överskugga tankar, mentala bilder och drömmar”
."... det finns också otaliga exempel på människor som börjar se sin omgivning utifrån vilka former som skulle passa bäst ihop med varandra".

Jag har som sagt klarat mig ifrån Tetris-effekten. Däremot tycks jag drabbats av nån slags Tomb Raider-effekt. På mina morgonrundor ÄR jag Lara Croft. Jag gör kullerbyttor, hoppar och hänger samtidigt som jag ger ifrån mig ljud som Häh vid kraftansträngningar. I morse hittade jag ett perfekt ställe för en grapple över ån.

Ni behöver inte bli alltför oroliga för detta är såklart bara i huvet och inte på riktigt jag utför de där övningarna. Dock kan man ju börja fundera på de där med ungar som blir påverkade av TV-spel och går ut och har ihjäl varandra. Jag har alltid varit skeptiskt till det, men det kanske inte är så jäkla otroligt att det är totalt förödande för en människa med tillstymmelse till instabilt psyke att ge sig in i Tv-spelens förtrollande värld.