Adventure: Skurugata & Skuruhatt

Muskelfästena på låren ömmar lite idag. Varför då? Jo, för vi var på världens coolaste adventure igår. Jag, Christian, Fredde och Emil (mer känd som Löken, men det låter som ett sånt där väldigt grabbigt småstads-smeknamn och får mig dessutom att tänka på nån som luktar väldigt illa, vilket Emil inte gjorde vad jag kunde känna i alla fall) var i, eller utanför, Eksjö och vandrade genom Skurugata och upp på Skuruhatt. Som jag förstod det hade Fredde varit här tidigare när han gjorde lumpen för många herrans år sen (han börjar ju bli lite till åren, men fysiken verkar fortfarande vara god).

Skurugata har beskrivits som Sydsveriges mest egendomliga naturfenomen. Ingen vet säkert hur den märkliga bergsprickan uppstått. Mystiken kring platsen har gett upphov till sägner om troll och rövare som härjar mellan bergväggarna. En promenad genom gatan är en storslagen upplevelse.

Jag vill börja med att tacka min guardian angel för att jag överlevde resan dit och hem, med inälvorna i behåll och fortfarande på någotsånär rätt plats (vad jag vet i alla fall). In svettig Volvo 740 (eller nåt) årsmodell -94, där fungerande fläktsystem tydligen anses lyx och indränkt i wonderbaun-granar i alla möjliga kulörer, som jag inte satt mig i om den inte gått igenom besiktningen tidigare på dagen (jag undrar om de verkligen gjorde rätt där som släppte igenom den) färdades vi nordöst ca 9 mil, på vad som kändes som krokigare vägar än San Franciscos "the crookiest street in the world". Skulle det vara så att ni någon gång har vägarna genom Nässjö, vill jag inte rekommendera Nässjö steakhouse. Man skulle ju kunna tro att ett steakhouse serverar kött, men detta var en slags blandning mellan McDonalds och kebabstuga och inte var det gott heller.

Det var fler än vi i skogen. Mest holländare vad det lät som. Hur det hittat ut dit mitt i skogen kan jag inte fatta, för skyltningen var under all kritik.

Skurugata är nog det coolaste jag sett. Jag trivdes som fisken i vattnet (om man nu ska anta att fisken trivs bättre i vattnet än vad t.ex. fåglarna trivs i luften o.s.v) där på hemmaplan bland trollpolarna. Christian säger att jag har kapat av ett trolls fötter och bytt ut dom mot mina egna och så må mycket väl vara för jag kunde riktigt känna mitt ursprung flöda genom kroppen och det pirrade i trolltårna. Gatan ska vara 800 meter lång, 7-24 meter bred och bergsväggarna på vissa ställen 35 meter höga. Lara Croft släng dig i vägen!


För längesedan, på den tiden det fanns troll i de stora skogarna, kunde mystiska saker inträffa. I en av skogarna i mörkaste Småland, inte långt från Eksjö stad, hände det mest otroliga man varit med om. Den finns en märklig dalgång som kallas Skurugata. En ofantlig spricka i det gamla urberget.

Det sägs att sprickan på vissa ställen är 25 meter bred och att den uppstod då en jätte klöv berget mitt itu. Det var den hemska Skuru-jätten som hade ett så väldsamt humör och lynne att alla var rädda för honom. Han härskade både i berget och i storskogen. Han ville att människorna skulle sluta offta till Skur-gudarna och drämde därför sin jättenäve i berget så det klävs i två delar. Det var då trollen flyttade in.

Det var inte lätt att ta sig fram över klipporna. Speciellt eftersom det småregnade hela tiden och jag var flera gånger nära att halka framstupa och slå ut alla tänder mot klippblocken. Man skulle ju kunna tro att Fredde skulle ha samma problem som mig eftersom hans taxaben inte är längre än mina, om inte ännu kortare, men han for fram över klipporna som den mest världsvana bergsget och låg hela tiden typ 10 meter framför oss andra. Lumpen måste gjort nån nytta trots allt.

Vi va lovade en grotta därnere på djupet av guide Fredde, men den hittade vi tyvärr aldrig. Efter Skurugata begav vi oss i vertikal riktning (den svåra vägen enligt skyltningen) upp till Skuruhatt, 337 meter över havet. Häftig utsikt över det smålänska höglandet. Det sägs (i turistbroschyren) att temperaturskillnaden sommartid kan vara uppemot 20 grader (!!) mellan Skuruhatt och Skurugata... jag märkte dock ingen skillnad alls.











Här fanns även en minnesten rest över Albert Engström som jag inte har en aning om vem det är.

Efter de ca 2 km bergsklättring begav vi oss åter till Skillingaryd för att leriga och slitna avnjuta ett kopp kaffe i Freddes härliga vita skinnsoffa.


Det var bra gött med en dusch efter detta äventyr och Christian sanerade och polerade upp våra skor i badkaret innan vi dök ner i komedifilm-soffan med fruktsallad och vaniljglass.

Om ni trodde äventyret tog slut där har ni fel för i sann Tomb Raider-anda kunde man klockan 22.00 se mig spinga över gården jagad av två fladdesmöss stora som hus, med brinnande ögon och vassa klor med siktet inriktat på mina halsvener. Snabb och smidig som jag är lyckades jag finta mig ifrån dom med livhanken i behåll och tur är väl det för annars hade ni ju aldrig fått ta del av mina världsomvändande adventures mer.