Nedslagen av annans olycka

Första dagen på min sista vecka innan semestern började inget vidare. Eller ja, dagen började ganska bra, men utvecklades till totalt kaos. Mina krafter och mitt tålamod har senaste tiden varje dag börjat på -10 och alltjäms med att dagen rullar på sjunker de två komponenterna så djupt under gränsen så det nästan försvinner helt. Läkarna är trötta, sekreterarna är trötta och vi är trötta. En mottagning med en skara tröttisar flyter inte på speciellt bra. Och inte hjälpte det att vi bytte lite folk, som faktiskt haft semester... de var lika djupt nere för att det var dags för dom att börja jobba igen.

När man är där på rock bottom, kunde dagen inte fått ett värre slut. En patient jag haft hand om mycket, som lider så fruktansvärt och som jag inte kan hjälpa. En sjuksköterskas värsta mardröm! När man inte kan göra nåt för att fixa, lindra, hjälpa. Totalt nedslagen och frustrerad lämnade jag alltså jobbet idag och jag ångrar mig mer än nåt på jorden att jag valde denna yrkesbana. På samma sätt som det ger den bästa tillfredsställelse när man lyckats göra livet bättre för någon som lider, ger det den värsta känslan av misslyckande när man inte kan göra nåt. Kan inte släppa tanken på att det måste finnas något jag kan göra.

Som nyfärdig sjuksköterska hade man ofta denna känsla... nästan varje dag, men man lär sig snabbt att man inte kan gräva ner sig i alla och att man faktiskt gör så gott man kan. Men sen finns det de där patienterna man komemr så nära. De som har det jobbigast. De man möter varje dag i flera månader och som man tillslut känner som om de tillhörde ens egen familj. Där är det så svårt att släppa när man stämplar ut... det är omöjligt. Och allt annat vore väl omänskligt.

En ljusning på dagen dock. Min chef tyckte så synd om mig så hon lät mig ta en extra semesterdag på fredag. Hur gulligt som helst. Och det innebär ju att istället för en dag av fem avklarat så är det två (eller en av fyra hur man nu vill se det).