Kulturhuset Viktoria

Jag tror jag nämnt något om detta förut, men ändå. 1994 fick Örebro stad för sig att de skulle riva Kulturhuset Viktoria. Viktoria låg mitt i centrum och bestod av flera hus i ett u, som fungerade som bl.a. lokaler för konstutställningar, kulturarrangemang och konserter. Det var hus som förgyllde staden och i mittenhuset satt en bil (ja, en riktig som ni ser till höger) genom taket.

På den här tiden var jag politiskt aktiv (vilket till störst del innebar att vi träffades och hängde, som Elita säger) i Syndikalisternas ungdomsförbund. När kommunen skulle riva, hade verksamheten på Viktoria legat nere ett bra tag, men vi, revolutionärer som vi var, fick för oss att rädda husen och försöka återskapa det som en gång varit.

Till en början var vi inte fler än kanske 10 personer, som inte gjorde mycket annat än spenderade all vår tid på Viktoria. Vi röjde och städade upp, målade och möblerade rummen. Fler och fler anslöt, såväl fristående som politiskt aktiva ungdomar i olika vänstervridna förbund. Fiender blev vänner och kämpade tillsammans. Tillslut var vi många! Fler och fler vuxna slöt till, många av dom som vuxit upp med husen. Folk från andra städer kom och flyttade in bl.a en av sveriges idag folkkäraste artister Marit Bergman, som var en mycket hängiven ockupant.

Vi förde en ständig kamp med "de stora" politikerna som ville riva. Vi hade många med oss, men de flesta var emot. Istället skulle byggas lyxlägenheter och parkering. Tidningar rapporterade från vår fredliga ockupation nästan dagligen och allmänheten var med på vår sida. En lokal krogägare hjälpte oss att dra in vatten, så vi kunde driva vårt café. Vi anordnade spelningar, poesikvällar och nästan varje kväll var det nåt. Om inte var vi där ändå. Dygnet runt.

Vi hade såklart fiender... de som var där och förstörde. Gatstenar kastades genom rutor och sabotage förekom varje natt. En morgon, när jag faktiskt var hemma vaknade jag av nyheten att Viktoria brunnit. Vi skyndade dit och det största av de tre husen, det huset vi hade spelningar och café i var aska. Det var en sorgens dag och det var tydligt att det var en anlagd brand.

Inte långt efter detta revs mittenhuset. Tvisterna med politikerna hårdnade och de skulle bygga sina lyxlägenheter. Nu när ett av husen var borta, var det lika bra att ta resten med. Varje dag var en kamp och en dag hände det. Jag, som varit på mitt sommarjobb anlände till husen på eftermiddagen vid typ 14. En stor kula på kedja svingade fram och tillbaka genom mitt kära hus och utanför satt alla mina ockupantvänner gråtandes och blåslagna. De hade tillslut inte kunnat stå emot och blivit utburna en efter en av poliser med hjälmar och batonger.

Det vart så tomt efter rivningen. Vi fick tillgång till det vänstra och sista huset, men det blev aldrig detsamma. Tillslut var vi bara lika många som när de hela startade och efter en tid försvann intresset även hos oss. Det vart tomt ska ni veta. Vi hade ägnat hela våra liv åt detta och helt plötsligt var det borta.

Anledningen att jag skriver om detta nu är att det på Facebook, startats en grupp: Vi som hängde på Viktoria startad av Thomas Hjort, som var en av de som var med från början. 26 av oss har hittat dit, men jag är säker på att det finns fler Facebookare som var med på den tiden.

Nostalgia deluxe.