Aktiv dödshjälp

Läste just en debattartikel i Expressen om detta kontroversiella ämne. Ann-Christin Nilsson, som skriver artikeln är för aktiv dödshjälp och bottnar sin inställning i sina erfarenheter som undersköterska i 37 år.

Trots att det hon skriver låter fint, måste jag nog i det stora hela ta ställning emot. Jag har också sett dessa människor hon pratar om... där det inte finns hopp om livet och som inte vill annat än att somna in och det är fruktansvärt att se och man lider verkligen med dom, men de flesta jag sett i livets slutskede har det så... vad innebär det då? Ska vi aktivt hjälpa ALLA att dö.

Ur artikeln: Aktiv dödshjälp ska enbart gälla människor som plågas av en sjukdom där allt hopp om ett tillfrisknande och fortsatt liv är ute. Människor som skrivit ett testamente, har fått konsultera en psykolog och alltjämt känner, att nu är det nog - nu ska jag inte behöva lida mer.

Jo, om det vore så enkelt, skulle det inte finnas nån tvivel. Men vad som är så självklart ena stunden, kan ändra sig snabbt. När jag för länge sedan jobbade inom äldrevården hade jag hand om en kvinna med en dödlig sjukdom. Hon led av fruktansvärda smärtor och hade så gjort i många långa år. Hennes kropp förtvinade mer och mer för varje dag som gick och till slut kunde hon inte röra sig alls, utan var ett totalt "paket". Hon pratade dagarna i ända om att hon vill få slut på sitt lidande... att det var hennes enda önskan. Hon bad och bönade oss varje dag att vi skulle hjälpa henne dö. Hon var så övertygande och det fanns ingen tvivel på att detta var vad hon ville, eller åtminstone var övertygad om att hon ville.
Sen en dag blev hon akut dålig och fick ilas in till sjukhus för akut operation. Jag har aldrig sett en människa med sån dödsångest. Hon skrek rakt ut att hon inte ville dö och att vi skulle rädda henne. Hon klarade, trots sin svåra sjukdom, denna pers och överlevde. När hon kom tillbaka hade hon en helt ny inställning.

Så vart drar man gränsen. Vilka är de där Ann-Christin pratar om? Denna kvinna hade ingen chans att blir frisk, hon var döende och riktigt sjuk. Hon hade ett testamente och inga psykiska problem. Hon hade bestämt sig, men när döden väl knackade på, ångrade hon sig. De enda jag anser passar hennes beskrivning är de som lever sina sista dagar/timmar... då man kan vara riktigt säker att döden är nära. När det gått så långt har de dock oftast inte förmågan kvar att uttrycka denna önskan, då de redan är halvt medvetslösa, så vem ska då fatta beslutet om dödsstöten?

En annan aspekt är vem som ska ge dödshjälpen. Ann-Christin påstår att ingen läkare ska ta beslutet, men det går ju inte att frånkomma. Det är läkaren som måste fatta beslutet när hoppet är ute. "Mirakel" sker och det finns många människor som tillfrisknat eller blivit bättre och levt gott och länge, fast de fått dödsdom och varit riktigt dåliga. Jag har sett även detta många gånger. Och en psykolog, ska enligt Ann-Christin, bedöma om psykisk stabilitet. Ytterligare ett beslut hos någon annan än den sjuka om den är värdig aktiv hjälp. Och sen är det det praktiska... vem ska döda? för det är ju vad man gör, oavsett anledningen. Även om många säkert skulle kolla en in i ögonen med en oändlig tacksamhet, skulle det räcka med en enda av dom som ångrar sig när det är för sent, för att i alla fall jag inte skulle kunna leva med mig själv efteråt.

Vi har faktiskt en form av dödshjälp idag, den passiva, och den är mycket human. Vi gör allt i vår makt för att lindra lidande för de döende den sista tiden de har. Alla oavsett grad av sjukdom, har självbestämmanderätt och behandling i form av dropp eller livsuppehållande mediciner sätts ut om patienten så önskar. Vi smärtlindrar till bästa förmåga och alla vet att den bästa smärtlindringen också är en form av passiv dödshjälp. Opiater fungerar andningsdeprimerande och är ofta den sista "hjälp" som behövs för att livet ska avstanna hos den redan så nedsatta döende människan.

Angående frågan om funktionshindrade, finns det också ett enormt problem här. Folk har uttryckt oror för att aktiv dödshjälp ska utnyttjas för att "ta dö på funktionshindrade" och bli nån slags Aktion T4 och Ann-Christins svar är att "funktionshinder inte är nån dödlig sjukdom" och därmed inte ett issue. Det må vara sant, men en person med ett funktionshinder kan ju också lida så pass mycket av sitt funktionshinder att den vill avsluta sitt liv. Att sitta orörlig i en stol, utan tal eller andra förmågor kan vara minst lika plågande, även om det inte leder till döden. De kanske också vill avsluta... ska de då inte få det om andra får? Vem ska sätta alla gränser för vad som är vad här? Det är omöjligt!
Dessutom finns det och kommer alltid finnas folk som tänker likt de i tredje riket och här hitta en legitim väg för sina handlingar. Vem kan motbevisa att människan inte ville dö om läkaren säger att de bad om det. Personen kan ju knappast försvara sig längre.

Det är en oerhört svår fråga och man kan nog inte riktigt veta vart man står om man inte själv hamnar där. Men jag tror det är omöjligt att tillåta utan förödande konsekvenser. Sjuka som egentligen inte vill dö, skulle dö. Folk som verkligen vill dö, skulle fortfarande inte få det. Dödshjälparen skulle ses som mördare, av sig själv eller andra och lindrandet av en persons plågor skulle skapa nya hos andra.

Nä, att låta döden komma naturligt, men lindra lidande så långt det är möjligt.