T-storms in Texas

Vädret var helt underbart på eftermiddagen igår. Så underbart att jag som vanligt glömde bort det faktum att man kan bränna sig om man spenderar mycket tid i den. Jag har nu en urtjusig rödtonad bränna där näsan lyser som ett stoppljus och armarna har snygga vita märken efter klockan och armband. Förhoppningsvis kommer lite mer sol så jag kan rätta till det, dock med lite solskydd på.


När Dave slutade mötte vi upp honom, Rebecka och hennes dotter på en restaurang "by the lake". Underbar utsikt och hade det blåst lite mindre hade det varit helt perfekt.

Jag unnade mig en Monterey Chicken Sandwich... jag skulle nog inte kalla det macka, men det är ju USA. Det var nog det mest delikata jag ätit hittills. Dock blev jag så mätt att jag fick lida hela kvällen. Kunde knappt stå rakt.


Sen drog vi in till staden. Det var om möjligt ännu mer folk denna kväll. Antar en del lokala förmågor som jobbat hela veckan också gett sig ut nu. Vi började med nåt band som Deja kände som väl inte var sådär jätteroande, men det kan berott mest på att jag hade så ont i magen vid detta laget att jag trodde den skulle spricka.

Vi avslutade kvällen på Creekside Lounge där vi stötte på dessa två killar. Den långe hette Kenth, men den andra vet i sjutton. De var i alla fall hur trevliga som helst. Kenth hade tyskt påbrå och älskade skidor och ville därför komma till Sverige... han har ju ingen aning om vad han ger sig in på, men han kan ju testa. Den andra, var professor i antropologi i OC, Carlifonia... kan man inte riktigt tro när man ser dom. De fick Ottos kort och jag tror vi skulle möta upp dom idag.

Sen började äventyret med att ta sig hem. Vi ställde oss på den gatan där alla taxibilar kommer från motorvägen och började vinka. Den idén hade hundratals andra också kommit på och det var ett evigt viftande efter bilar i alla hörn. På nåt ställe bröt ett litet slagsmål ut om en bil. Allt detta mitt framför police headquarters. Oss verkade ingen vilja köra. Antagligen var det mer lönsamt att köra de kortare rutterna så länge som möjligt för att få mer dricks, så när vi sa vart vi skulle körde de helt enkelt bara vidare utan att blinka. Hade vi inte blivit förvarnade om hur det gick till hade vi nog gett upp och grinat, men en taxichaufför tidigare hade informerat oss att det var prick såhär det skulle vara. Man skulle stå där och tro att allt hopp var ute, men efter 3.30 ungefär skulle man få en bil. Detta eftersom det då började sina på folk och bilarna tar de långa körningarna igen.

Jag hoppas verkligen vi kan ta oss hem lite innan rusningen ikväll. Det stormar ordentligt och ett tag i natt trodde jag faktiskt att huset skulle blåsa bort. Känns inte direkt lockande att stå där i spöregna och isvindar.

Som vanligt sovs det i huset. Det är jag och Dave som är vakna och pimpar kaffe. Jag funderar på att gå bort till Target och inhandla lite förnödenheter, men det är faktiskt inte alls lockande att gå ut. Vi fåla se.