Till 11.15 gick det... sen gav jag upp. Är hemma nu och sitter i soffan och tycker synd om mig själv. Jag skulle såklart inte ha gått till jobbet från början, men det kändes faktiskt ganska ok när jag gick iväg. Väl framme i omklädningsrummet höll jag på att falla ihop av syrebrist eftersom jag var så täppt att jag inte andats ordentligt på hela vägen. Men då var jag ju redan på plats... kunde ju inte vända i dörren.
Det råder ju inget tillstånd om hur förkyld jag är eftersom det inte finns spår av min egen röst kvar och mina arbetskamrater sa genast att jag skulle gå hem, men eftersom vi var kort om folk som vanligt, tog jag mina två patienter innan jag gick. Det var inte så roligt. Jag är ganska övertygad om att jag inte smittar längre och därmed inte har utsatt någon för nån skada, men det är inte direkt trevligt att bemöta patienterna med en täppt och rinnande näsa och en röst som knappt går att tyda. Dessutom hörde jag inte mycket av vad de sa. Jag hör mig själv... men det är långt långt bort och som i en låda.
Nä, det var rätt beslut att gå hem. Jag har smaskat i mig min matlåda som säkert hade varit skitgod om jag känt nån smak och ska nu ta mig lite köffe och bara koppla av i soffan. Skönt.
No comments:
Post a Comment