Gomorron Tisdag

En duns i väggen gör att jag vaknar... eller gör jag verkligen det? Jag slänger tungt över benen över sängkankten och sitter där en lång stund och försöker får en klar bild framför ögonen. Det får jag inte. Var är jag? Hur kom jag hit? och framför allt, vem är jag?

Med tät molnighet i sinnet stapplar jag ut i köket och slår i varenda kant på vägen, för att ytterligare färglägga mina blåvita ben. En spray i vänstra borren och en högra.... andas första andetaget på dagen. Fumlar för att hitta knappen på bryggaren och sätter mig och glor med smala ögon på den droppande bryggaren. Har den nånsin tagit så lång tid förut för kaffet att rinna ner?

Jag försöker ta en kaffekopp ur diskstället och river ner allt annat däri så det skramlar högt, men jag hör det knappt eftersom locket i mina öron fortfarande inte släppt. Det doftar ljuvligt när jag häller upp kaffet. På nåt sätt lyckas jag ta mig till soffan och tar första sippen kaffe.

Sakta skingras dimman framför ögonen... å, ljuvliga kaffe. Jag inser att pavan kaffe jag kokat kompenserar alla de koppar blask jag druckit i Amerika, precis vad jag behöver.