Tillsammans med tröttheten kommer stressen. Jag försöker komma på vad jag ska ha i matlåda i morrn, men tankarna bara flyter ihop och uppgiften tycks omöjlig. Jag anar en stundande förkylning. Vore det inte toppen så säg om jag blev sjuk lagom till resan? Som alltid när jag åker till USA. Minns inte sist jag åkte dit utan förkylning, så varför skulle denna gång va annorlunda. Framförallt ser jag fram emot en lustfylld flygresa med sprängande öron och bihålor. Jippy!
Och sen är det stressen över sommarsemestern. Det är för fan februari... hur ska jag kunna ta ett beslut om det nu? Ska jag ta nån? ska jag ta två veckor? tre? ska jag ta tidig eller chansa på sen? och om jag tar sen, tänk om det händer nåt skoj under den tidiga perioden då o.s.v.
Packningen stressar mig med. Jag vet att jag har god tid på mig och att jag ändå inte kan packa så mycket nu ändå. Hälften ska tvättas först och hälften måste jag ha dagligen. Det är ingen panik alls... men jag känner panik. Jag vill prova kläder jag ska ha med mig, men jag orkar ju inte. Jag har tänkt göra det många gånger nu, men varje gång tar krafterna slut och jag skjuter på det.
Så hur kommer man över en snödepression och stress med tillhörande förkylning? Det är inte långt kvar till resan nu, men inte ens det tycks muntra upp mig i nuläget. Mindre än två veckor kvar, men det känns som en evighet. Och istället för att glädjas, fokuserar jag mer på hur hemskt det ska bli att komma hem sen igen. Helknäppt, jag vet! Jag måste försöka skjuta detta åt sidan för nu om det överhuvudtaget ska bli nån matlåda i morgon.
Andas Hanna... och ta en sak i taget.
No comments:
Post a Comment