Tidens tempo

Jag är trött, mycket trött. Kan bero på att jag är spänd som en jälla fiolstrång i ansiktet. Mitt ansikte har värkt sen jag vaknade och Ipren verkar alldeles för lamt. Runt lunch kom tröttheten och sen dess har vänster ögonlock börjat rycka igen som det gjorde förra veckan. Vafan är det för konstigt jag har? Känns som det är kraniet som gör ont. Kindbenen, käkbenen, pannbenet, skalpen. Och ansiktet känns svullet som hos en chipmunk. Dessutom kommer nyattacker, svettattacker och hostattacker då och då och nästan rinner till då och då. Jag vägrar sjuka... HÖR NI MIG!?! JAG VÄGRAR! Jag har lovat Emma att sova med bettskena inatt för hon är övertygad om att jag gnisslat tänder and so may be, men det går inte att komma undan att det finns lite antydningar till att sjuka är på g i alla fall.

Har varit en lugn dag... lite för lugn. Hade det varit mer kanske jag sluppit tänka på mycket på att det värker i fejset. Av tre stötvågsbehandlingar blev bara en av och sen var det en till patient som skulle opererad. Inte mycket action med andra ord.

Det känns överlag som att tiden går sakta idag. Mycket sakta. Jag längtar ju så jag dör till helgen, men ju mer jag längtar desto långsammare går det. Måste försöka tänka på annat. Men hur lätt är det då liksom? Jag funderar mycket på de där med hur tiden känns. Hur det kan gå så snabbt ibland och så sakta ibland. Jag får inte riktigt ihop det för det stämmer ju inte alltid överens med hur roligt eller mycket man har att göra. Ibland känns det som tiden går fort fast man inte gör nånting, medan den kan gå skitsakta fast man har massor. Men... visst är det oftast så att t.ex helger med Daniel går supersnabbt, medan veckorna emellan känns långa. Detta är ju sånt man egentligen ska undvika att fundera på. Man får aldrig något svar. Ungefär som meningen med livet. Hua, såna tankar ger mig rysningar.

Jag vet inte riktigt vad kvällen har att erbjuda idag. På träningsschemat står löpning, men pallar jag? Det brukar ju gå bra när man väl kommer iväg, men just nu skriker kroppen av trötthet att den inte vill. Får la se hur jag känner mig när jag druckit upp min underbara Cola Zero som jag sitter och smuttar på.

Varför tror du vi låter som vi låter?
Varför tror du vi spelar som vi gör?
Varför tror du vi skriker och gråter?
Varför tror du vi vandar och förstör?

Det är tidens tempo
Det är gatans musik
Det är tidens tempo
Å den är rå
Det är tidens tempo
Det är slammer och skrik
Och vad du än tycker så finns den där ändå

Fullt av förtryck runt omrking dig jämt
Men om du vänder ryggen till
då blir det rätt bekvämt
Du tvingar dig att blunda
Du vågar inte se
Du vågar inte titta på världen som den e

Det är tidens tempo x3

Och vad du än tycker så finns den där ändå

I en värld styrd av djungels lagar
I en tid fylld av förstörda liv
Med en framtid spådd som krisens dagar
Då blir musiken destruktiv
Ja, då blir musiken destruktiv

Står på förmedlingen i deras lobb
För när jag gick ur plugget fick jag inget jobb
Jag tar vad som helst
Jag är desperat
Men när jag går och stämplar
Säger du att jag är lat

Det är tidens tempo
Det är gatans musik
Det är tidens tempo
Å den är rå
Det är tidens tempo
Det är slammer och skrik
Och vad du än tycker så finns den där ändå

Inläggstiteln fick mig inte helt osökt att tänka på KSMB och deras hit från 1980. Lyssna och njut.