Rättvisa... finns det?

Fick just veta att en av mina närmsta tonårskamrater ligger på hospice i Stockholm. För ca ett år sedan fick han en hjärntumör och jag har nog aldrig varit med om någon så tapper... i alla fall utåt och efter operation och behandling såg det ganska ljust ut. Nu gör det inte det länge.

Jag lärde känna honom på högstadiet och vi umgicks ganska flitigt i samma gäng. Vi kom ganska nära och han var en av mina favoriter bland de vi umgicks med. Snäll rakt igenom och till skillnad mot många andra fortsatte han vara sig själv när många andra blev "coola". Som alltid när man blir äldre och byter skolor o.s.v gled vi ifrån varandra men träffades titt som tätt genom åren. För ett par år sedan hade jag en period när jag var ute ganska mycket i Örebro igen och helt plötsligt dök han upp och trots att han nu bor i Stockholm träffade jag honom ganska mycket under den här tiden. Han var precis lika snäll och genomgo då som förr.

Det gör riktigt ont i hjärtat att höra att han är så sjuk. Det är han definitivt inte värd. Det känns skönt att veta att han har en stor familj som är hos honom dygnet runt nu under hans sista dagar.

En stor hård kram till dig Jånatan.