Amääähh

Vaknar och är sjuk. Inte vanligt sjuk dock, men sjuk av saknad. Daniel har Dennis denna helg och jag vill så gärna träffa den lille igen. Om två veckor kommer jag åka ner och bo hos dom och jag är livrädd att tränga mig på. Jag vill att det ska bli perfekt när han får reda på att jag är pappas tjej och det bästa vore såklart om vi kunde träffas lite mer innan... Hitta på saker så man lär känna varandra. Men det är ju så omöjligt med 30 mils avstånd. Ett tag tänkte jag att jag skulle åka dit och gå på fotboll med dom ikväll och köra hem igen. Har även kollat vandrarhem och grejer...

Men... jag har tagit mitt förnuft till fånga. Det är långt att köra (speciellt om man ska köra fram och åter) och dessutom är det inte gratis. Jag kommer ju åka ner två helger i rad efter denna och det blir en del slantar. Det var en sån där typisk Hanna impulsidé som jag egentligen vet är helt idiotisk, men det är svårt att inse det när man så gärna vill. Dessutom är Daniel sjuk... på riktigt alltså.

Jag har tagit ett vuxet och klokt beslut att stanna hemma, men det känns inte alls roligt. Gör saknaden ännu större när jag "nästan" skulle dit och det inte blir så. Nu ska jag genomlida en hel helg och vecka till innan jag får träffa Daniel. SKIT!

Jaja, det är inte mycket att göra åt det nu. På lördag ska jag och mamma ut och plocka kantareller om vädret tillåter och jag har två bra filmer att titta på som Daniel skickat med mig. Dessutom behöver jag ju fortsätta mitt röjande av lyan. Det är "Live at heart" i stan i helgen, men vet ni vad, det skiter jag blankaste fan i! Nu mot en fredag på urologen.