Pliz kill me

Vi möttes av ett spöregnanade Göteborg när vi landade. Så man ville börja grina direkt. Resan gick i sig skitbra, utan en enda försening eller nåt trubbel, ändå var den rena döden. Av nån anledning tycks det bli svårare och svårare för varje gång jag åker att sova. Förr satte jag mig bara ner och sov resan igenom, men nu är det skitsvårt. Ingen av oss fick direkt mycket sömn. Efter långresan från Dallas till Amstersam var jag också med om nära-döden-upplevelese nr.1. Min förkylning har blivit värre och jag tror jag kom det närmaste man kan komma till explosion av huvudet. Har aldrig varit med om sån smärta, trots att jag flugit sjuk förr. Jag väntade mig att trummhinnorna vilken sekund som helst skulle ge vika, spricka och att hjärnan skulle forsa ut ur huvudet. Samtidigt fick jag otroligt ont i magen och kunde knappt stå rakt fören vi kom fram till Sverige. Nära-döden-upplevelse nr 2 kom på andra planet, då öronsmärtorna kom tillbaka vid landning. Dock under bra mycket längre tid. De små planen gör ju inte mycket annan än går upp och sen vänder ner igen och ca en halvtimma satt jag bara och vred mig i smärtor.

Lobbyn på hotellet i Memphis

När vi fått ut väskorna var klockan inte mer än 12.00 och eftersom mitt tåg inte skulle gå fören 16.02 åkte vi hem till Otto. Här totaldeckade vi allihopa i 2½ timma. Inte direkt kul att vakna av larmet att man var tvungen att gå upp och börja släpa igen.

Jag somnade en sväng på tåget med... dock livrädd att sova förbi Örebro, så det var inte särskilt djupt. Mamma hämtade mig och hade en full påse mat med sig. Gull! Jag har faktiskt sedan jag kom hem rrunt 19.15 hunnit packa upp, duscha och käkat och nu är jag helt redo för sängen.

Om bara min arm ville sluta klia. Kommer ni ihåg historien om bed bugs? Jag tror jag råkat ut för dom. I förrgår kväll började det klia lite lätt på ena biceps... såg ut som en finne. Men sen kom en till, och en till och en till. Tillslut var det en hel drös med prickar som kliade som attan. Jag ser helt bedrövlig ut på armen nu. Svulna, röda stora blaffor som inte vill sluta klia, utan snarare blir värre. Det äcklar mig att veta att ett kryp måste krypit runt på mig och bitit mig upprepade gånger... ännu värre om det är flera. Blä! Ska smeta på lite Neosporin nu och hoppas det ger med sig så man får sova.

Ställde mig såklart på vågen när jag kom hem... Hade tänkt vänta tills i morgon eftersom jag känner mig och ser ut som en blowfish efter resan, men kunde inte hejda mig. Ettt ynka kilo! Det var allt! Inte för att jag vill ha gått upp mer, men jag är chockad. Jag har ju ätit som en jäkla häst. Burgare och annat götta varje dag i två veckor. Magsäcken har helt klart en annan kapacitet. Fettmätarvågen visar att ett kilo gått från muskler till fett... också mindre än väntat. Känns inte som om detta kommer bli direkt svårt att korrigera åter igen. Skönt. Undrar lite hur det gått för grabbarna.

Nä, grabbs, nu är det dax för bingen. Har en liten känsla av att det inte kommer bli så lätt att sova, trots att jag är sketatrött. Det är ju bara ettermäddah för mig nu. Dock är det bäst att ge sig på't för i natt förlorar jag ju ytterligare en timma.