Job well done

Idag fick vi en massa roliga besked på kliniken.

Under september slet vi som djur för att komma ifatt vårdgarantin för att ta det av den miljard som ska delas ut bland sjukhus som klarar detta. Det klarade vi med bravur! trots att vi låg så långt efter från början. Detta handlar ju om nybesöken och tyvärr ligger vi långt efter med återbesöken fortfarande, men bättre att vara ikapp i ena änden i alla fall. Totalt hade vi 180 fler besök än samma månad förra året och det är en hel del på den personalstyrka och kapacitet vi har. Bra gjort till oss!

Det andra positiva besked är att vi i nedskärningarnas tider inte kommer förlora något huvud utan istället FÅR tre tjänster. Chefen har lyckats få sjukhusledningen att förstå att vi måste öka vår verksamhet för att öka intäkterna. Större delen av vår vinst på kliniken kommer från utomlänspatienter och då vi är en högspecialistklinik är det många som vill remittera till oss och många patienter som vill komma till oss. Utan resurser kan vi ju inte ta emot dom. Nu har vi då dock fått lov till tre nya tjänster som kommer fördelas på en operationssyrra, en sekreterare och en ESWL-sköterska. Drar vi in mer intäkter under ett halvår får vi två tjänster till!

Utöver detta får mina kollegor Emma och Barbro, som idag har vikariat endast till februari och som såg ut att få gå stanna kvar!

Det är egentligen helt otroligt! Sjukhusets mål brukar vara väldigt kortsiktiga och man trodde ju snarare att tjänster skulle dras in. Här har de ju nu äntligen fattat att det är bättre med långsiktiga mål. Utan det vi nu får finns ingen möjlighet att öka inkomsterna eftersom vi redan jobbar utöver vår kapacitet. Får jag spekulera lite tror jag det faktum att vår nuvarande sjukhuschef är läkare i botten, spelar en betydande roll för detta. Tore Öberg i all ära, men han visste nog inte riktigt hur det fungerade ute på klinikerna och det är väl därför han idag är placerad på Länsteatern istället.

En sån här sak är precis vad man behöver när det känns som om man går på knäna och allt runt omkring en bara blir sämre (nu tänker jag på utrustning, material, indragningar av allt osv). Sånt här gör att det känns som man arbetar mot ett mål och som om det spelar nån roll när man anstränger sig till max. Det gör jobbet lite roligare igen.

Så till alla på min kära urologklinik... en välförtjänt klapp på axeln.