En bomb släpptes idag

... på jobbet. Som vanligt på onsdagar klockan 8.00 samlades vi för att ha morgonmöte på mottagningen. Alla reagerade lite på att storchefen satt med, vilket han bara gör när det är nåt stor på G, men han sa ingenting. Nina (chefen) inledde mötet med att säga: Nu undrar ni säkert vad Ove gör här...

Sen kom det. Hon tänker sluta som chef. Det har gått ett år sedan hon tog över efter vår förra chef och det har inte varit på nåt sätt lätt för henne. Förre chefen hade suttit i 30 år minst och hade mycket svårt att släppa från sig... fram för allt till någon så ung och så driven som Nina. Hon kom från att ha jobbat natt på thoraxIVA och hade ingen erfarenhet av urologi eller av chefskap, men var fast besluten att chef var precis vad hon vill vara.

I ett år jobbade hon ute med oss för att lära sig rutiner och urologi innan hon klev över och blev chef. I tiderna som råder har det inte varit lätt för nån att vara chef, men Nina har enligt min mening lyckats över förväntan.

Tydligen håller hon inte med om det själv och tycker inte alls hon gjort något bra jobb. Vi blev alla helt paffa och till en början var det helt tyst. Vi försökte övertala henne att vi tyckte hon varit bra, men det hjälpte inte. Hon hade bestämt sig.

Vad som händer härnäst är ingen som vet. Eva... dryga 6o, som jobbar en evighet på mottagningen, tar tacl och lov över tillfälligt, tills ledningen kommer på vem som ska ta över och när.

Ja, jisses, tiden då urologkliniken var en stabil och trygg arbetsplats är sedan länge förbi. Nu tycks kvicka förändringar och omrörning i grytan vara mer vardag än undantag.

Jag tycker bara det är så otroligt sorgligt. Jag gillade verkligen lillchefen.