The loss of a great man

Idag skulle Rolle fyllt 65. Det är 4 ½ månader nu sen han dog. Jag tror ibland jag inte fattat det ännu. Jag inbillar mig att han fortfarande sitter där i soffan, äter OLWs dill och gräslökschips och kollar på sporten (och det tror jag iofs han gör också, fast på ett annat sätt). Allt gick så himla fort och tiden han var sjuk (3 mån exakt) stod helt still, fast den samtidigt rann iväg alldeles för fort.

Rolle var en fantastisk människa på alla sätt. Från första dagen han kom in i mammas och mitt liv har han behandlat mig precis som om jag vore hans egen dotter och han har gjort så mycket för mig att jag inte ens kan beskriva det. Nästan overklig hur nån kan vara så genuint godhjärtad rakt igenom, för jag tror faktiskt inte det fanns ett enda ont ben i den karln. Han var långt ifrån värd att bli sjuk på det sättet han blev, men på nåt sätt accepterade han det utan krusiduller och gav aldrig upp. Julen 2008 kommer jag aldrig glömma. Trots att den egentligen var fruktansvärd kommer jag alltid komma ihåg Rolles ögon när han satt vid köksbordet och var så glad att han fått i sig några tuggor av julmaten. Det var så viktigt för honom, trots att jag tror han åt för vår skull. Han visste att det var sista gången vi satt där tillsammans och ville det skulle va så bra. Och man såg att han va lycklig att vi fick göra det en sista gång... och det är jag med.

Så Rolle... även om du inte är här med oss nu, så vill jag säga grattis på födelsedagen... eller egentligen tack för att du blev född och fanns i mitt liv.

Vill också ge största kramen nånsin till världens bästa och starkaste mamma. Du är helt otrolig som klarar detta så bra som du gör. Hoppas jag växer upp och blir precis som du en vacker dag. Älskar dig.

Och Eva... jag hade inte fixat nyårsdagens morgon utan dig. Tack, mest i världen guma!