Beach 2009

Fenomenet anorexi har alltid fascinerat mig. I Wendela idag står det om en tävling bland unga tjejer att svälta sig så smala som möjligt inför bikinisäsongen. Deras slogan är **Stay strong, starve on**. Smart tjejer! Surfade runt lite på pro-ana sidor och hittade bland annat detta smarta uttalande:

Ni som anser att Ana är en sjukdom, ni har kommit fel, ni kan gå härifrån!

Tack!!!

Att leva med Pro Ana är att välja en livsstil, inte en sjukdom.

Plus att en sjukdom väljer man inte.

Men Ana, kan man välja!

Vi väljer att leva lite sundare, lite smalare

(även om inte jag har tagit mej dit än)

än ni andra.

Vi vägrar dras med i ett samhälle där alla bara blir

TJOCKARE OCH TJOCKARE OCH TJOCKARE.

Vi säger, nej tack jag åt nyss!!!

Sen får ni vräka i er hur mycke mat och äckel ni vill.

Det är helt okej för mej.

Men försök inte att få mej till att göra det samma.

Jag lever med Pro Ana.

Jag lever tillsammans med Pro Ana.

Och jag är inte sjuk.

Bara en aning smartare än ni som inte förstått tjusningen

med att inte äta, se kilona rasa,

och tillslut få känna dom rena, vackra benen.

De rena, vackra benen! Med jisses, tjejen. Att inte inse hur sjukt det låter i sig att tycka ben (jag antar hon menar skelettben och inte just benen man går med) är vackra men att även kalla dom rena. Detta låter för mig ganska fanatiskt och inte är hon frisk inte. En lite lustig upptäckt jag gjorde var att Aftonbladet som idag alltså publicerat denna artikel om det hemska fenomenet har flera Pro-anas på sin egen Aftonbladet blogg. Tänk så det kan bli.

Förra gången jag åkte till Värnamo släpade sig en tjej in och damp ner i sätet snett mitt emot mig på tåget. Hon hade enorma kläder på sig, men man såg att det under inte var mycket mer än ben. Jag skulle uppskatta hennes ålder till cirkus 20. Under resans gång kämpade hon för att ens hålla huvudet uppe och hennes ögon gjorde loopar. I sitt knä hade hon sin handväska som hon kramphöll och då och då tog hon upp en påse med kexchokladbitar som hon öppnade och genast stängde igen och stoppade ner i väskan. Vid två tillfällen stack hon ner näven och hetsade i sig kanske 5 bitar innan hon stoppade ner den igen och blundade och andades ytligt. Det var fruktansvärt att se. Jag ville bara hoppa på henne och trycka ner kexchokladen i halsen på na och skika åt henne hur dum hon var... men det gör man ju såklart inte.... tyvärr. Det var väldigt svårt att få bort synen av henne från näthinnan och jag mådde illa hela kvällen över att den stackars tjejen gör sig själv så illa och inte alls inseer det själv.

Bantning är ju poppis i alla former och hela tiden. Man ska ju hela tiden banta inför nåt eller efter nåt. Just nu alltså Beach 2009. Jag inspekterar på avstånd hur folk runt i kring mig sliter som djur för att gå ner i vikt med hjälp av de mest bisarra dieter. Varje dag kan man ju läsa om nån ny diet i tidningen, nåt nytt bantningspiller och hur du ska gå ner 100 kg på 1 timma genom att vicka på lilltån en gång i månaden. Tack och lov har ju faktiskt dessa artiklar blivit mer och mer fokuserade på tips för att träna sig smal och inte bara mirakelkurer, men fortfarande lovar de lite mer än vad de flesta faktiskt kan uppnå. På min mors jobb kör de nån soppdiet, som innebär att man äter just endast soppa. Pulverdieter var ju poppis på 90-talet när SlimFast kom och sen försvann det ju nästan, men nu tycks det fått ett uppsving igen. Garanterat ner i vikt, men sen då? Pulverdrink resten av livet? Vet inte nån som lyckats längre än just tills den dagen de slutat med pulvret och gått över till mat igen. Kilona som försvann sitter stadigt på plats igen.

På sjukan (USÖ) är det nu ett gäng som hakat på fettdieten (vad den nu kallas) där man ska ta bort kolhydrater och äta massa extra fett istället. Till frukost: Maffig ostbit med smör på. Yummi! Och visst de har gått ner, men brudar hur ser era blodkärl ut om 10 år om ni nu orkar fortsätta så?

Som sagt... jag betraktar och jag förundras. Jag har nånstans förståelse för att man blir desperat, men allt man ju egentligen behöver göra är ju lägga om sina kostvanor och äta normalt. Svaret man får när man säger så är att det inte funkar och är för tidskrävade o.s.v. Jag undrar dock vad som i längden är det mest tidkrävande? Kämpa år ut och år in med meningslösa dieter som tar mer kraft än de gör nytta eller att ge sig fan på att bli sund och lära sig äta rätt. Viktväktarna är ju där de flesta hamnar. Det funkar och du får äta. Om det sen är viktväktarna eller nån annan kostplan är oväsentligt, bara nån säger vad du ska få i dig och i vilken mängd. En annan sak som verkligen funkar är tjockis-operationer. Hos oss han man länge gjort GBP operationer (Gastric ByPass), men de tycks ha fått ett jädrans uppsving på senaste tin. Men även här krävs ju omläggning av kosten, vilket inte alla är med på och blir feta igen. To bad.

Jag säger nu inte att jag äter rätt. Alls faktiskt. Jag är rätt kass på mat. Är en av de där som helst skulle se ett piller som man åt dagligen som innehöll allt man behövde så man slapp tänka på det. Inte för att hålla mig smal eller gå ner i vikt utan för att slippa allt tjafs med min eländiga mag-tarmkanal. Mat skapar smärta och obehag.

Oavsett vad är jag klok nog att förstå att jag blir fet om jag äter snabbmat och godis och anorektisk om jag inte äter alls therefor I'm smarter than you.

För att muntra upp lite avslutar vi med den goda nyheten att Cat Stevens stämmer Coldplay! Hihihohohhahaha. Eller som Peter Wahlbeck skulle sagt: Ta han! Ta han!