2500 steg enkel

Fan, nu börjar folk prata semester. Det är skitjobbigt och jag försöker ignorera med varenda molekyl i hela kroppen. Så fort man inser att det snart är sommar och semestrar börjar sjunker motivationen till noll och att arbeta blir tyngre än om man vandrade omkring med 20kgs vikter på varje axel. Jag går inte förens v. 30, så att mentalt lägga av redan nu vore ju helt förödande. Dessutom tog jag bara 3 veckor i år och kan inte för mitt liv begripa varför. Nån plan fanns det väl, men jag minns den inte.

Varje morgon 5 dagar i veckan året runt går jag nästan exakt 2 km till jobbet. Inte speciellt långt, men i princip raksträcka hela vägen, vilket ju skulle kunna göra den lite långrandig. Men, jag har anlagt vissa copingstategier över åren, i form av fördjupning i vissa och många gånger återkommande tankar, vilket gör att jag inte ens märker av att jag vandrar i regn och rusk, snöstorm eller gassande sol.

Korsningen vid esplanaden Hertig Karls allé är mitt första stopp på vägen. Så fort det regnar mer än 5 minuter förvandlas gatan i södergående riktning till en mindre sjö. Så har det varit så länge jag kan minnas. Aktar man sig inte noga (och här handlar det om flera meter) får man en rejäl dusch. Regnar det 10 minuter är det så pass att bilarna har svårt att köra igenom vattenbadet. Kan tyckas någon borde gjort något åt detta för länge sedan, men icke. Som fotgängare får man ge sig i väg i sidled ca 5 meter för att överhuvudtaget komma över gatan, men jag vet precis var jag ska sätta fossingarna för att undvika de djupa hålen i gatan och skuttar kors och tvärt och tar mig oftast över utan att få blöta sockor.

När jag kommer upp ur tunneln som går under vägen efter tågstationen för mina tankar mig alltid tillbaka ett gäng år. På vänster sida finns idag en parkering. Detta var för några år sedan Örebro busstation. Stationen i sig var väl inte nåt speciellt, men där låg också PW's grill (jag vet än i dag inte vad PW står för) ett riktigt sånt där "käka-pommes-efter-krogen-hak". Det var antingen hit eller till Hålet i väggen man gick beroende på var kön va kortast. På höger sidan ligger idag ett bostadshus, med tomma butikslokaler i bottenplan (antagligen för att hyrorna är alldeles för dyra), men här låg en gång i tiden mitt kära Contan. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på Contan. Under året från det att jag började gå på krogen tills den dag det stängde har Contan haft otroligt många skepnader, men alltid på nåt sätt varit hemma för ligan. Alla konserter, bubbelbad, efterfester och konstigheter som hänt där kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. RIP!

Väl uppe för backen ligger ett frukostcafé. Det ser så himla mysigt ut... speciellt på vintern, men brinnande ljus och värme. Inne på cafét sitter karlar i blåställ och käkar frukost varje morgon... och samma karlar är det med... som sitter på sina speciella platser och skrattar och snackar skit. Jag har faktiskt ätit på ett frukostcafé en gång. back in the days när jag var inbiten Syndikalist. Det låg ett breve vår lokal och en morgon efter en hård natt med snickrandes på Viktoria (vårt kära ockuperade hus, som de senare rev, RIP även du) släpade sig en sliten skara ungdomar i batiktröjor, tajta svarta jeans, färgglada frisyrer och jackor med rödsvarta stjärnor sig över till frukostcafét och åt en stadig grötafrukost. Ägaren blev nog vettskrämd till en början, men vi va så snälla och fogliga att vi tillslut fick rabatt (antar vi såg ut som ett gäng hemlösa som inte hade några pengar).

Sen går jag förbi den optiker jag hade på den tiden jag hade linser. Jag ägnar en sekunds tanke på att det var bland det bästa jag gjort att operera ögera.

En bit ner på Järnvägsgatan möter jag varje morgon en man med två vita lurviga hundar. Den ena hunden tycker inte om att röra på sig verkar det som för den sitter alltid mitt på trottoaren och har inte en tanke på att flytta sig för fotgängare som mig. Hundarna är säkert jättesnälla och verkar inte bry sig det minsta om folk som går förbi, men varje morgon blir jag irriterad över att de inte är kopplade. Det är så respektlöst! Jag är inte det minsta rädd för hundar, men det finns de som är det och det spelar då ingen roll hur snäll hunden är, för det vet ju inte dom. Detta stör mig även när jag är ute och springer. Man möter alltid en massa lösa hundar i spåren. Det var precis så jag bröt foten när jag va 12. Jag var ute och sprang och en hund tyckte väl det såg roligt ut att springa och sprang upp brevid mig. Lite för nära och för att undvika att trampa på den tog jag ett steg och åt sidan, trampa snett och chop chop var en benbit av och hälen full av sprickor. När man springer in på Osuddenrundan i Värnamo står en stor skylt att hunden ska va kopplad utav respekt till sina medmänniskor eller nåt liknande. Jag har nog hittills inte sett en enda hund där som varit kopplad. Helt otroligt.
När jag traskar in på gång och cykelbanan som leder till USÖs huvudentré la jag även i morse märke till nåt lustigt. Längs med den nyplanterade rabatten har lina satts upp med skyltar: Var vänlig rasta inte hunden här. Precis innanför avspärrningen låg i morse en stor hög med redit goe hundskit! Amazing.

Vintertid viker jag av neråt kulverten när jag kommit innanför dörrarna. Här går jag förbi ett inglasat skåp som just nu innehåller en massa böcker och grejer förknippat till choklad... mums. Alltid kul att kolla om det kommit nåt nytt. Icke-vintertid går jag över innergården. På mornarna är den fylld av ljuvligt fågelkvitter som känns bra som sista intryck innan man går in i betonghuset. Just nu är alla grönområden runt sjukhuset dock belägrat av äckliga Kanadagäss med bäbisar. Ungarna är skitsöta, men vuxengässen är aggresiva och vidriga och flyttar sig inte för nån. Går man för nära attackerar dom jäklarna, så nu är det bara att sicksacka sig snabbt förbi och ta sig in i säkerhet så fort som möjligt.

... Och sen blir det bara svart... framme på jobbet. Humöret slokar i samspel med axelhöjden. Ner i de äckliga, dammiga omklädningsrummet som luktar skunk och snabbt svida om till min vita skrud. Hasade som ett spöke släpar jag mig upp för trapporna och stämplar likt en robot in mig för duty.

... Nårrå, riktigt så illa är det inte, men jag hade hellre fortsatt min drömska morgonpromenad.