Sommar och vård går inte ihop

Det märks att semestrarna börjat. Hos oss är det ännu inte många som har gått, men det märks redan... och än är det bara början. Denna semesterns första dag började jag i telefontiden. OTROLIGT frustrerande. Två typer av samtal är frekvent förekommande. Den ena är väntande patienter som vill komma till doktorn eller att doktorn ska ringa upp. Eftersom de flesta doktorer har sex veckors semester är det inte lätt att ens få till ett telefonssamtal inom rimlig tid och ännu värre med besök. De som inte har nya bekymmer som anses medicinskt viktiga är det bara att ursäkta sig för och säga att de antagligen inte får komma fören sommaren är över. Samma sak är det med de som väntar på operation. Tyvärr... har du inte cancer kan du glömma operation inom de närmsta månaderna, oavsett hur länge du väntat innan och hur jobbigt du har det (nu säger man det väl med väl valda ord, men det är den bistra sanningen). Det känns fruktansvärt att sitta och mota bort folk, men vi har ju inget annat val.

Den andra typen samtal är de som vill avboka sina tider. De ska åka på semesterresor och det förstår jag absolut. Det som är lite obegripligt är att de flesta tror att de istället kan få komma i princip på dagen de kommer hem. Så funkar det ju inte riktigt. Så fort nya tider läggs in i systemet, bokas de upp ifrån väntelistan och det finns inte en enda tid att spela på. De flesta förstår när man förklarar, men allt för många blir arga och tycker vården suger. Ja, suck, det är inte lätt att inte kunna göra ett skit, fast man så gärna vill.

Ute på mottagningen var kaotiskt. Mycket patienter tröttnar på att inte komma fram på telefontiden och traskar därför in och sätter sig på mottagningen och vill diskutera sina problem. Nu är det bara det att vi har ingen med akutmottagningsfunktion hos oss, utan vi är alla fullt upptagna med de mottagningar vi har hand om. I de flesta fall får man be patienten om ursäkt och de får välja på att gå hem och ringa (till en telefontid de inte kommer fram på) eller gå till akuten. Sorry folks... på riktigt.

Ingenting blir lättare av att vi av sex flexibla cystoskåp (som är det viktigaste instrument vi har på mottagningen och som knappt räcker till), bara har tre som är hela. Med lite tur får vi nya tills efter sommaren! Jippy, hela sommaren på knä alltså.

Jag var uppe på vår avdelning idag en sväng också. Stackare, säger jag bara. Om vi har det rörigt nere hos oss på mottagningen, är det inget mot vad det är på avdelningen. Det är helt otroligt hur det kan vara. Fullt överallt och under de kanske 2 minuter jag stod i receptionen ringde telefonen två gånger från akuten som ville lägga in fler patienter. All personal sliter som djur, men inte blir det bättre för det.

I Malmö vårdar de kräksjuka patienter i matsalen, i korridorer och på kontor. Vidrigt, men vad gör man? Det är inte så konstigt att multiresistenta bakterier sprids som löpeld, när patienter spyr nästan på varandra. Hamnar jag på sjukhus, hoppas jag verkligen det inte är under sommaren.

Jag hann, på lunchen gå iväg och hämta mitt nya passerkort. Alla på hela sjukhuset fotograferas på löpande band och ska få nytt. De nya korten har chip med personliga koder som ska kunna fungera som login på alla datorer. En del i steget mot en helt datoriserad vård. Korten fungerar även som e-legitimation och det är ju inte fy skam.

Nu är det bara att be till arbetsgudarna att jag inte behöver jobba över varje dag och att jag överlever till v.30, då jag äntligen stämplar ut för tre hela veckor.