Drömmer om paraplydrinkar

Vakna i morse och huxflux var det frätande i bihålan borta. Det klagar jag ju inte över, utan tackar förnämligast. Snart är veckan äntligen slut. Har varit en sånt där körig, fast ändå långsam vecka som aldrig tycks ta slut. Helt utpumpad. Och samtidigt som man rusar runt där på jobbet och känner sig färdig att kapsejsa, måste man lyssna på de som kvittrar om semester nästa vecka. Ja, kvittra på ni när ni löser av mig v.30.

Tänk om man helt kunde få bestämma sina arbetstider. Mina skulle se ut typ såhär:

Måndag: 12.00-20.00
Tisdag - Torsdag: 6.00 - max 15.00 (helst 14.00 eller tidigare)
Fredag: Ledig

Med heltidslön såklart.

Jag såg idag att dagen innan midsommarafton, d.v.s. nästa torsdag, är sista patienten bokad till 14.30. Innebär detta att vi slår igen portarna sen och får flexa hem? Jag vill det, så snälla chefen!?

Sonisphere-biljetterna är kirrade, thanx to Cicci Liljanen. Det blir hotell också. Lite lyxigt sådärna. Det är ju första helgen på min semester och det känns som en ganska perfa start!

I söndags gjorde jag en mycket smart sak. Jag tog min fine magnettavla på kylskåpet och skrev ner matsedel för hela veckan. Matlådor alltså. Det är nog bland det smartaste jag gjort (utan att avslöja alltför mycket om mitt IQ). Fullkomligt hatar att lägga så mycket energi varje kväll på att komma på nåt att stoppa i plastlådan, som går snabbt och är lättlagat... och helst gott. Denna vecka har jag inte ansträngt en hjärncell för mycket, utan bara kikat på min tavla, plockat fram grejer och slängt ihop och vips var det överstökat.

Igår bjöd kliniken på sommarlunch. Vi fick färskpotatis (eller nypotatis, så alla smålänningar förstår vad jag menar), sill, prinskörv, grå köttbullar, en massa klet-sallader o.s.v. Nu vill jag inte va otacksam, men jag gillar verkligen inte sån mat. Väldigt mysigt i alla fall, och jag gillade jordgubbarna och glassen, så tack!

Jag vet inte varför, men jag har fått för mig att jag vill (mer än vill... måste!) åka utomlands i sommar... typ på charter eller nåt sånt slappt. Ni vet sandstrand, slappa, vattenmelon till frukost och en jäkla massa paraplydrinkar. Letar febrilt. Jag har dock lite svårt att övertala Herr Hjort. Han har gett mig två alternativ: Franska Rivieran eller Memphis + västkusten (USAs då). Känns lite hopplöst... inte direkt nåt för en icke-smålänning med sjuksköterske-plånbok. Jag vi får väl se vad man kan knåpa ihop... antagligen blir det inget av det, tyvärr och jag gråter blod.

Jag pratade med mormor nyss i telefon. Hon undrade vad jag önskade mig i 30-års present. Alltså, nu tycker jag vi lugnar oss litegranna. Jag har inget emot att fylla 30, men det är ju jössenam flera månader dit och SÅ kul är det ju inte så vi måste börja tänka på det nu. Jag begriper inte varför man ska göra sånt ståhej när nån fyller jämt. Tur att 30 ändå är ganska milt... när man blir bortåt 50 eller 60 måste man tydligen öppna upp sitt hem och bjuda hela världen på kalas. Hur knepigt är inte det. Den som fyller ska bjuda in folk och stå för hela jäkla kalaset... Vansinne. När jag kommer upp i de åldrarna försvinner jag från jordens yta, det ska alla ha klart för sig.

Nu har jag inte tid längre... ska försöka tjäna lite pengar på min blogg nu.