Lyckliga dar?

Tänk va clueless man var när man var ung. Man trodde man visste allt, men man hade i själva verket ingen aning. Att jag skulle jobba inom vården var nog det sista jag kunde tänka mig. Först skulle jag bli guldstjärna, sen arkeolog, sen rättspatolog (vilket jag fortfarande skulle kunna tänka mig iofs, men det kräver alldeles för mycket plugg), sen journalist och fotograf och sen säkert en massa annat innan jag av en slump hamna på vårdboende som banade väg för vad jag är idag.

Det var väldigt länge sen jag tog studenten känns det som (och det var det ju med iofs). På min student, back in da days, börja vi med champagnefrukost i en park vid skolan. Jag gillar ju inte champagne egentligen, men hade en sån liten Freixenet Cordon Negro brut som jag hävde i mig med lite jordgubbar till. Tänk om jag vetat om mitt smultronvin då... men det kanske inte ens fanns då på stenåldern. Hur som helst... hade några folköl också och minns att jag va lite yr under studentmössan när jag satt breve mig klassföreståndare och åt lunchen. Strålande väder var det. Hade lite svårt att gå i mina krämvita klackskor (annat än mina vinröda tio-håls DrMartens) på kullerstenarna på Örebros gator, men det gick. Efteråt hade vi smörgåstårta på Alnängsgatan... hemmagjort om jag inte minns fel. En för köttätare och en för vegetarianerna. Sen bar det va ut till en klasskamrat i Lundby på partaj. Jag hade ingen större lust minns jag, men det hörde ju till. Jag hade inte nån biljett till festen på kvällen (Strömpis tror jag), utan drog så fort jag kunde utan att va otrevlig, in till mina polare som satt i en miniatyretta vid sjukhuset och festade folköl. Inte värst glamouröst. Jag minns att jag inte hade nån Hultsfredbiljett detta år eftersom alla tågbiljetter var slut, men fick under kvällen ett erbjudande om en plats i festivalbussen. Därför avbröt jag mitt firande, tidigt trodde jag, men klockan var säkert 2 åtminstone, och gick hem och la mig för att komma upp till bussen som skulle gå klockan 11 nästa morgon. Klockan 11 nästa morgon sov jag som en stock och det blev ingen Hultsfredsfestival och lika bra var väl det.

Jag minns inte vad jag fick för presenter förutom en. Av Micke... jag fick en norsk krona... en sån med ett hål i. Och den hängde i ett rosa presentsnöre. Varför jag fick den vet jag inte och varför jag kommer ihåg just den presenten vet jag inte heller. Weird.

En sak jag minns är att jag blev lovad en kamera av min mor som jag ännu inte sett röken av. Medieprogrammet fanns på två skolor i stan... Virginska skolan och Rudbecksskolan. Virginska var BRA mycket coolare. På Rudbecksskolan gick bara en massa teknis-datanördar. Självklart kom jag in på den senare av dessa skolor och var fly förbannad. Jag skulle inte gå... inte för nåt i världen. Det var då mamma lovade mig kameran som muta för att jag skulle börja. Jag köpte det... En systemkamera skulle det va. Jag gick alltså med på att börja och när jag efter en termin fick erbjudande att byta till Virginska (eftersom en kompis pappa som var lärare där fixat detta åt mig) ville jag inte längre, så jag blev kvar på Rudbeck trots att jag inte fått min kamera. Nu säger jag inget om det egentligen, för jag har fått så mycket av min mor att det inte går att beskriva, men det är en liten rolig historia tycker jag.

En sak jag minns av gymnasietiden är att jag, till skillnad mot andra tonåringar, var lika morgonpigg som nu och trots att jag började 8.30 varje dag, gick jag upp 5.30 och tvättade håret... varje morgon!!! Det kan man inte tro så mycket som jag hatar att tvätta håret, men så var det. Vintertid hade jag istappar i håret när jag kom till skolan för jag blåste det inte heller. Typ 7 meter långt var det och tjockt. Jag gick också alltid till skolan så jag var där en halvtimma innan vi börja och satt själv utanför klassrummet tills de andra droppa in ca 30 sekunder innan lektionen började. Var väl helt enkelt inte klok och det tycks sitta i.

Gymnasietiden var rolig, men det var konstigt nog roligare att hänga i Centralparken, vilket min högra frånvaro visade. Jag valde inriktning på ljud, layout och foto. Foto va kul. Vi fick uppdrag, gick ut och knäppte snabbt lite kort så vi hann med att sitta lite i parken med och sen stod vi i mörkrummet och lyssna på Pontus Enhörning på P3. Slappt som attans. Layout va också skoj. På Rudbeck fanns två läger. Teknis-nördarna som hade PC och pimpla backar med Joltcola och vi mediaslödder som körde Mac. Min lärare Mats drack jag öl med på Galaway in på helgerna när det va trubadurkväll. Han va festlig och var också styvpappa till nån polare, men jag minns inte vem.

Ljud var ändå mitt bästa. Skitskoj att spela in radioprogram och mixa låtar. Hade världens bästa lärare. Först Göran, som va pojkvän till en kompis syster och sen favoriten, långhåriga Johan som också spela i band och som man stötte på titt som tätt på krogen, där han satt och yra om hur misslyckat hans liv var. Fördelen med att gå media var ju att lärarna bara var några år äldre och vart polare.

Ett tag hade jag Rörlig bild. Det gilla jag aldrig. Mest för att Josef Farez, gick i min klass och tog över allt jämt. Denna grabb ska ni veta var en riktig plåga. Han prata och bråka på lektionerna, men lärarna såg väl att han hade talang och favorisera honom. Medan vi andra vart utvisade så fort vi sa ett knyst, fick han alltid vara kvar och fortsätta störa med bara en liten ynka tillsägelse. Inte ens när han låste fast en polare med kedja runt halsen vid ett cykelställ fick han skäll, utan de ringde bara vaktmästaren och sen var han fri igen och Josef förblev obestraffad. Han störde även mitt privatliv ska ni veta. Alnängsgatan där jag bodde hade en innegård med trappor och rullsolsramper och var det perfekta stället att spela in gangsterfilm på tydligen, som var det enda typen av film han gjorde på den tiden. I kundvagnar körde de upp och ner nätterna igenom och spela in tjoandes och pangandes. Samma grabbar som är med i filmerna idag faktiskt. En jävla skitunge var han, Josef... livet är inte rättvist!

Hur som helst, lycka till med livet alla ni som tar studenten, när det nu är (fredag??). Ni tror det värsta är över, men ni har resten av livet kvar och det blir fan inte lättare nånstans.