It's a fact... I suck

Uselt! Helt och hållet USELT gick det att springa idag. Efter endast 1 km höll jag på att stupa. Lyckades på ren vilja springa några till, men det var med lååånga sloköron och med tungan flera meter utanför munnen för att få i mig luft. Är det ljusbristen som orsakar detta eller vad är det? Viljan finns juu, men var är orken??? Man kan ju inte gå från att springa 7 km utan problem till att knappt klara 1... inte över en natt såhär. Impossible.

Sen jag kom hem har jag roat mig med att försöka kategorisera gamla inlägg med etiketter. Detta för att det ska bli lättare att navigera bland dom. Det var totalt skittråkigt och det kommer ta en evighet innan jag blir klar.

För att undvika fastna i soffan som i går ska jag genast hoppa in i duschen och sen åker dammsugaren och dammvippan fram. Måste ju erkänna att det hade varit bra om jag gjort detta igår som jag planerat från början, men igår tyckte jag annorlunda och nu är det ju kört att ändra sig.

Vintertrötthet och Ljusterapi

Jag tror jag har en släng av vintertrötthet. Omotivation och trötthet är minsa främsta symtom. Jag har ingen lust eller ork med nåt. Inte mycket känns spännande eller kul.

Så mycket som 10-20 % av vuxna människor lider av höst- och vintertrötthet under de mörka månaderna på året. Det är såklart bristen på dagsljus som är orsaken. 2-3% av dessa människor blir så påverkade att de utvecklar depression. Tiden innan snön faller och det vita lyser upp är som värst... d.v.s nu. Även kyla har effekt på åkomman. Ju kallare, desto värre. I medelhavsländerna vet man inte ens vad fenomenet vintertrötthet är!

Symtomen på mörkerdepression är ett ökat behov av sömn, en extrem trötthet, svårigheter att vakna på morgonen, stressbesvär, irritation, förändringar i aptiten med t ex ett ökat sug efter godsaker, viktförändringar, koncentrationsproblem, nedstämdhet och en påtagligt minskad arbetseffektivitet.

Den fysiologiska orsaken till att detta är helt och hållet hormonell och vad som sker är att med minskad mängd dagsljus minskar tallkottkörteln produktionen av kortisol, som håller en vaken, och serotonin, som reglerar humöret. Serotoninproduktionen ställs om och i stället bildas mer melatonin, som är hormonet som gör dig sömnig. Istället för att melatoninproduktionen avtar klockan 2 på natten, fortsätter den i topp i ytterligare några timmar, vilket gör dig sömnig längre.

För att undvika vintertrötthet och depression rekommenderar alla att man ska vara ute så mycket som möjligt i dagljuset och helst innan klockan 12 på dagen då effekten är som bäst, men hur sjutton ska det då gå till? Jag går till jobbet när det är mörkt och jag går hem från jobbet när det är mörkt. Det är alltså en omöjlighet att ta del av de ljusa timmarna på dygnet. Alternativet till dagljus ska vara att skaffa en ljusterapilampa. En vanlig lampa duger inte eftersom den bara ger ifrån sig 200-500 lux och vad vi behöver är så mycket som minst 10 000 lux (som också det är en droppe i havet mot solens 100 000 lux). Säkert svindyrt tänkte jag, men det går att finna för under 2000 kronor, vilket jag ändå anser ganska överkomligt. Men sen läste jag instruktionerna om hur ljusterapin ska gå till.

Dr Light, gryningssimulator och ljusterapilampa, 1395 kronor på kraftshop.se. Vakna sakta under 45 minuter till ett ökande och flimmerfritt ljus istället för till en ilsket pipande ljudsignal från din gamla väckarklocka eller från alarmet på mobiltelefon. För att minimera risken att du försover dig, så piper dock ett ljudalarm och Dr. Light blinkar vid tidpunkten du satt som alarmtid. Larmet stängs av med ett lätt tryck på touch kontrollen.

Det finns olika program och rekommendationer, men all ljusterapi ska ske innan klockan 12 på dagen under ½ timma - 1½ timma. Ljusterpi efter klockan 16 är inte att rekommendera eftersom det då kan inverka på den melatoninproduktion vi faktiskt vill ha kvar för att somna på kvällen. Jaha, och på vilket sätt skulle detta då vara enklare än att gå ut i ljuset? Har man ett stilla sittande jobb kanske man kan ha lampan stå på skrivbordet, men jag kan knappast ha den med mig när jag går runt till patienterna va? Dock skulle jag kunna tänka mig en Dr Light (se bild) som även har gryningsimulator. Jag har ju knappast några problem att stiga upp på morgonen, men det sägs ju att uppvaknandet med en sådan ska minska stress och dylikt eftersom uppvaknandet blir mer naturligt.

Nä, det är bara att inse att vintertröttheten är ett obotligt faktum för vanliga arbetande svenskar. Någon sol tycks det inte bli av idag, men ut ska jag och ta vara på det lilla ljus som tränger igenom den tjocka, gråa himlen.

Lite bättring i alla fall

Det började såklart spöregna så fort jag kom utanför dörren, men jag tog en promenad på 50 minuter ändå. Sen dök jag in på Ekersch och letade vörtbröd igen, men ingen lycka idag heller. Darn!

Efter att dratt i min ett par varma mackor med köttfärs och tomar har jag bakat köttfärspaj, som blev totally yummilicious. Målat på ugglan med och den skulle kunna klassas som färdig om det inte vore för att jag va så missnöjd med vingarna. Känns som jag varit lite effektiv i dag i alla fall. Dammsugningen får vänta tills imon. Är väl hårtvätten då som bör göras, men det finns en liten risk att det får vänta tills i morgon med, för jag har banne mig ingen lust.

Seeeega lördag

Men hörni, vilken grå dag! Visst jag har tränat, tvätta och stekt köttfärs (som jag ännu inte riktigt vet vad jag ska göra med), men jag har inte ens tagit mig in i duschen ännu. Planen var att både dammsugning och färdigställande av Uggle-tavlan (som jag är otroligt trött på nu... den stirrar irriterande på mig) skulle vara avklarat vid det här laget.

Jag struntade i att ge mig ut alls i morse, eftersom det spöregnade, utan körde en timme på steppern istället. Gick, väl bra, men det är inte alls samma energi som vanligt. Således lider jag fortfarande träningsdepression.

Jag måste ta ett ordentligt tag i min krage nu och styra upp mig själv för att sedan ge mig ut på en lååång promenad innan solen försvinner igen. Lusten ligger väl på en 1:a på en 10-gradig skala, men jag känner att jag måste hitta på nåt.

Måste ju vara tillbaka till 15.05 för reprisen av "USA:s mest hatade familj". Längtar redan tillbaka hit till soffan, för jag sitter ganska bra här.

Våldtäkter i Örebro

I Örebroaren (gratis lokaltidning) i onsdags rapporterades om att det skett 4 våldtäktsförsök och en fullbord våldtäkt sedan september i år i Örebro. En vid universitet, två på norr och två på väster. Man kan ju tänka att sånt här bara sker nattetid, men icke. Den fullbordade våldtäkten på väster ska ha skett på eftermiddagen/kvällen.


Vaknar idag nyheten att två unga flickor (13 år) våldtagits i Örebro av tre killar, 17 och 18 år gamla. På en skolgård, mitt på stan. Detta ska ha skett i oktober, men denna händelse finns inte med i artikeln ovan, utan är alltså ytterligare ett tillfälle och ytterligare ett tillfälle där våldtäktsmännen ska ha lyckats fullborda våldtäkterna.

Polisen misstänker ingen koppling i fallen, vilket ju innebär att det finns en hel drös folk därute som går runt och våldför sig. Varför? Vad är det som driver folk till att gå ut och våldta flickor/kvinnor. Det är ju inte bara gamla läskiga sjuka gubbpervon här, utan unga killar som utför dessa brott. Hur tänker de?

Skrämmande nog är gatorna, på norr och väster som rapporteras i fallen, vanliga promenadgator för mig. Jag har alltid varit väldigt orädd när jag är ute i mörker. Kanske borde man vara mer försiktig. Jag är dock av den bestämda åsikten att man inte kan gå runt och vara rädd i sin egen stad. Det funkar inte... man skulle ju bli helt isolerad... speciellt nu under vinterhalvåret, då det sällan är nåt ljus att tala om. Nä, jag tänker fortsätta ge mig ut... ska nog försöka bli lite mer aktsam med att gå genom parker (som väster är fullt av) och hålla mig lite mer till mer upplysta gator. Och just idag tror jag att jag väntar tills det blir lite ljusare ute.

I’m a loser baby, so why don’t you kill me?

ARRRRRRGH!!! Jävla skit i helvetet! Efter att ha mått skit hela veckan och därmed inte kunnat träna mer än att ta några löjliga promenader, var jag superladdad för ett monsterpass ikväll. Beslöt mig testa ett nytt upplägg som fanns i det nya numret av iFORM som kom i brevlådan idag.

Började riktigt bra... superpepp! men efter typ en kvart bara var energin helt kaputt slut. Jag är vansinnig. Jag BEHÖVER träna... jag behöver ett riktigt urladdande superpass! Det känns i hela kroppen. Mina muskler skriker efter det.

Träningsjunkie... javisst. I alla fall om man går efter beskrivningen i iFORM. Tufft University har gjort en studie (Publ: American Psychological Association: Behavioral Neuroscience. Vol 123, No4) som visar att träning kan skapa ett fysiskt beroende som påminner om drogberoende. De abstinenssymtom man kan få om man inte kan träna, är mycket lika narkomaners abstinens efter t.ex heroin. Jag är beredd att hålla med. Det känns helt förjävligt.

Dagens glädjeämnen

Jag läste nånstans att man ska skriva ner saker som gjort en glad under dagen varje dag för att må bättre när allt känns skit för att inte fastna i ett nedåtgående spiral, så i ett försök att inbilla mig själv att livet är ganska bra ändå har jag funderat på vad som gjort mig glad idag och här är resultatet (vänta er inga djupa grejer här nu):

• Att jag äntligen är hemma från en heldag med uroterapi, som faktiskt gick ganska smidigt fast den såg bra mastig ut i morse.
• Att Bäjb fått sitt nya Call of Duty idag på posten.
• Att min kollega har sin första dejt ikväll efter att ha haft det struligt en längre tid med sitt ex. Får tyvärr vänta ända tills på måndag med att höra hur det gått.
• Att det är världsbästa Law and Order SVU ikväll.
• Att det är fredag i morgon.

Och det är banne mig allt. Det såg ju inte värst ut, men det är ju alltid nåt.

In Limbo

Ett mycket tunt vitt täcke ligger på marken. Igår hade jag äran att gå till jobbet i snöfall och gå hem från jobbet i snöfall. Däremellan kom inte en snöflinga. Ja, det är väl bara att gilla läget. Det kommer komma mera snö vare sig jag vill det eller inte.

Jag har sällan längtat så mycket efter helg som nu. Inte för att jag ska göra nåt roligt, utan eftersom jag inte ska göra nånting! Mitt fysiska tillstånd mattar ut mig totalt. Jag är fast i nån slags limbo. Hade hellre önskat det brutit ut så det fanns hopp om att det snart skulle gå över, men istället ligger det och gror och plågar min varelse nu för 5 :e dagen i rad.

Det är i alla fall torsdag och inte allt för långt kvar till fredag 13.30. Jag får för mig att allt kommer bli bättre bara jag får vila lite... hoppas bara jag har rätt.

Made it through the day

Nåt är galet med mig det är ett som är säkert. Strax efter jag skrivit i morse började jag må kass igen och jag var mycket tveksam till att ge mig av till jobbet, men jag tog beslutet att försöka. Med huvudvärk, illamående, magont och en otrolig nackvärk gick jag ut i mörkret. Å, vad jag ångrade mig. Hela vägen till jobbet kändes det som jag skulle falla ihop prick när som helst och jag höll mobilen i handen med mammas nummer redo om det hände. För vem vet hur länge jag skulle bli liggandes där om jag inte hann ringa. Mörk och helt tomt på folk på gatorna.

Jag klarade mig till jobbet och eftersom jag knaprat i mig Ipren innan jag gick blev jag aningens bättre efter en stund, men hela dagen har varit en gungbräda mellan stor plåga och lite mindre plåga. Som tur var en väldigt lugn dag patientmässigt och det var tur för mer hade jag inte klarat av.

Hela jag är ur balans. Det enda som inte gör ont är väl halsen. Resten av mig lider. Jag stannade på jobbet hela dagen eftersom det på nåt sätt kändes mer säkert med en drös doktorer och sköterskor runt mig, än att ligga ensam hemma. Framåt eftermiddagen mådde jag lite bättre och jag lyckades till och med ta en promenad på vägen hem och insupa lite frisk luft. Nu är jag frusen som en isbit och varm som en kamin. Ingen feber enligt termometern såklart... jag har ju aldrig feber enligt den, trots att jag kan frossa som om jag låg på en isbädd.

Ska jag sätta en diagnos på mig själv är detta nån typ av flunsa... fast utan feber och förkylningssymtom då. Hade jag haft det hade jag varit lite mer tillfreds med vad det var, men nackont, illamående och huvudvärk är för mig väldigt ovanliga symtom och det skrämmer mig. Konstigt och otäckt är det och jag hoppas verkligen det går över illa kvickt.

A warm bath awaits och efter det lite Chunky Mushroom soup så kanske det känns lite bättre sen.

Popped a vessle?

Fortfarande huvudvärk, men jag känner mig möjligtvis lite mer som en människa igen. I går trodde jag ett tag att loppet var kört. Helt plötsligt, efter att ha haft en lätt störande huvudvärk hela dagen, small det bara till i skallen på mig... som om ett blodkärl brast. Jag vet inte hur migrän känns eftersom jag aldrig haft det, men detta måste varit i klass med det. Högra ansiktet blev som paralyserat ... fast av smärta. En punkt över höger öga, ungefär där hornet borde suttit om jag haft ett, var utgångspunkten. Som i blindo famlade jag i mig ett gäng Ipren och la mig i badet med huvudet under ytan. Hur jag kom dit minns jag knappt. Låg där bra länge innan värken och illamåendet som kom med det la sig så jag kunde ta mig upp. Har aldrig upplevt nåt liknande och vill inte göra det igen.

Efter mig nära-döden-upplevelse fann jag vägen till sängen och sen minns jag inte mycket mer... fören jag vaknade några timmar senare och låg vaken ett gäng timmar. Scary deluxe!

En ny dag nu och huvudet sitter på samma plats som innan, även om lite ostabilt. Håller tummarna om att gårdagens upplevelse var en once-in-a-lifetime-experience.

Lunchmöte i dag igen.. alla dessa jäkla grupper vi har. Urinprovsgruppen idag. Förhoppningsvis kan ett beslut tas så vi aldrig mer behöver sitta ner tillsammans. Inget mot de som är med, men hur kul är det att spendera alla dessa luncher i möte när man behöver sin välförtjänta paus i arbetsdagen? Favoritmatlåda på matsedeln i alla fall. Pastasallad med grillad kyckling och Eldorados kebabdressing. Har ni inte provat den så gör't. Den passar till prick allt och är den godaste av alla dressingar... I promise.

Dunka dunka i pallet

Suttit djupt nergrävd i journaler hela dagen och trots att jag trodde att mitt huvud inte kunde värka mer än vad det gjorde i morse är jag nu överbevisad. Och det är en huvudvärk som verkar helt immun mot allt som heter värktabletter.

I dag har jag seriöst ifrågasatt varför i hela friden jag tagit på mig att vara ansvarig för all blåscancerregistrering. Hur sjutton tänkte jag? Det är ett jobb som inte för nån lycka eller välmening med sig. Hur mycket journaler jag än läser och matar in uppgifter ifrån tar det aldrig slut. Det är inte bara anmälningar till cancerregistret, det är behandlingsinformation och en jäkla massa uppföljningsdata också. Det är inte på något sätt kul. Är väl mest läkarna som är lyckliga över vad jag gör eftersom de slipper, men inte är det nån som tackar en för det. Så länge de inte ser alla blanketter existerar de inte. Och vad ger det mig i min yrkesmässiga utveckling? Jo, jag har blivit en hejare på att läsa PAD (som tydligen betyder patolog-anatomiska diagnostik, vilket jag inte hade en aning om), men vad sjutton har jag för nytta av det? Nä, usch, fy och blä.

Förutom att det är skittrist att läsa journaler är prick allt annat ganska trist idag med. En SÅN DÄR dag. Allt går i grått och matchar vädret alldeles utmärkt. Det är inte bara huvudvärken som förstör min dag, utan mittpartiet a.k.a magen har bestämt sig för att jävlas med mig. Det är ju aldrig bara ett eller vad är det man säger? Hoppas dagen snart är förbi och morgondagen blir bra mycket bättre. Nu ska jag gå och laga lite tråkiga matlådor innan jag kör ett säkerligen urtråkigt träningspass för att sedan tvätta mitt tråkiga hår. Pust!

Needed: Sleep

Så där ja. Nu har jag med mindre uppehåll sovit sen lördag natt. Varför känner jag mig då inte alls utvilad? Varför känns det som om jag skulle vilja sova ytterligare typ 24 timmar? Det är egentligen inget att fundera på eftersom alternativet inte existerar. Bara att ta på snickarbyxorna och kepan och ge sig sta mot sjukan. Darn!

Apladalen by night

Eftersom jag blev lite uttråkad här en sväng, drog jag ut på en kvällsrunda i Apladalen. Det är lampor där så att det var så mörkt som det faktiskt var kunde jag väl aldrig tro. Lite läskigt att inte ens se stigen framför sig och det var ren tur att jag inte föll över en stubbe eller halka i nån lerpöl. En pannlampa hade inte suttit helt fel.

O-väder

Igår var det bloggvila, men idag är jag tillbaka.

Snön yr ute. Hördes jag inte när jag sa att jag inte ville ha nån? Men skam den som låter sig besegras av lite snöyra... joggingskorna åker snart på för en runda runt Osudden. Kommer med största sannolikhet ångra mig, men då är det ju försent.

Söndagsträning

Efter att ha suttit och haft ångest halva dagen över att behöva gå till affären, gav jag upp drömmen om messmör (som jag av nån anledning varit sugen på idag) och tog tag i hantlarna istället.

Av nån anledning går alltid träningen som bäst på söndagar, varav jag alltid kör dubbelt då. Beror kanske på att man fått vila ut efter arbetsveckan. Kör löpning på morgonen (fast inte idag då pga kylan) och styrka på kvällen. Känns som en bra start på en ny vecka.

Nu ska jag frossa i yoghurt och knäckebröd. När jag läser det låter det otroligt tråkigt, men det är faktiskt bland det godaste jag vet.

Cold, cold morning

Ååå, vad det var skönt att ligga i sängen i morse. Önskar jag kunnat ligga kvar en stund till, men det tillät såklart inte mitt rastlösa jag.

Jag undrar om jag kan springa idag. Dels är det minusgrader och dels gör min kropp så ont så ont. Jag har inte fått träningsvärk av att springa på väldigt länge och det känns inte riktigt som regelrätt träningsvärk heller. Antar det är sprutan som spökar. Kroppen är stel och jag känner konturerna på varenda muskel när jag rör mig. Dessutom har jag faktiskt mer ont i armen idag än vad jag haft vare sig fredag eller lördag. Funderar på en redit lång promenad istället, men som alltid när det gäller långpromenader är frågan om vart man ska gå för att man inte helt plötsligt ska vara hemma igen.

Jaja, får fundera över lite Dr.Phil.

Torsdagar

Det är en alldeles speciell känsla som infinner sig varje torsdag. Det känns som hela världen saktar ner och börjar förbereda helg. Knappt några bilar på vägen till jobbet, lugnt i alla korridorer på sjukan och nästan öde ute när man går hem.

Själv får jag ett helt annat lugn när torsdagen kommer. Det är en så skön känsla på nåt sätt. Trots att det kan vara extremt jobbigt på jobbet även dessa dagar, känns det inte som att det gör så mycket. Det är sista heldagen för veckan.

Slutsats: Jag gillar torsdagar skarpt!

Insomnia

Efter ännu en vaken natt börjar jag helt tappa orken att ens röra mig. Vad är detta? Sova är ju nåt jag absolut inte brukar ha problem med. Jag känner verkligen hur beroende jag är av mina 7 timmar per natt för att funka.

One of those sucky days

Fy, vilken dag, Misspepp på alla sätt och vis. Har känt mig varm, frusen, hängig, ledsen och trött. Jag kan bara hoppas allt känns bättre imon efter lite sömn. Det kan bara bli bättre eller vad är det man säger? (inte nåt jag direkt tror på dock).

Morgonjava - dagens viktigaste kopp

Tiden från det att jag slår på kaffebryggaren på morgonen tills kaffet är klart känns så otroligt lååååång.

Jag laddar alltid bryggaren på kvällen innan och sätter alltid på den det absolut första jag gör när jag kliver upp. Sen går jag på toa och tvättar ögera osv, men den är ändå aldrig klar när jag är redo att insupa den där dagens första kopp java. Bara att vänta lite till.

Dropp dropp dropp.