Planlös

Vaknade i ottan som vanligt. Mörkt och dimmigt ute. Mysigt.

Jag sitter och funderar på vad jag ska hitta på idag. Jag har inga planer what so ever. Jag funderade ett tag igår på om jag skulle gå till Mariebergs köpcentrum. Nu tänker ni som vet vart det ligger tycker väl att jag är knäpp i hela roten, men är det verkligen vara så långt? Enligt Eniros vägbeskrivning ska det vara typ 1 mil bara. Problemet är väl att vägen är skittråkig.

Vad jag egentligen skulle vilja och har velat länge är att åka upp till Kilsbergen och vandra. Med äggmacka och varm choklad i ryggan. Dock, finns det garanterat ingen som skulle vilja följa med mig och själv är det ju inte lika skoj. Jag skulle nog dessutom med största säkerhet gå vilse och försvinna från jordelivet om jag var själv.

Nä, jag får fundera vidare under min löprunda, som jag ska ge mig ut på prick nu.

Leif GW är kung!

13 september kunde man läsa i Aftonbladet om Mats Alm som kände sig utpekad som mördare av GW. Vad jag förstår hade Alm varit med i Efterlyst och efter det uttalade sig GW:

-Då kommer hennes karl och sitter och gråter i ”Efterlyst”. Han berättar att hon inte har tagit med sig sitt pass när hon försvunnit. Mobilen är tyst, inga uttag på kortet. Och så sitter han där och jönsar. Då är det klart att jag får dåliga vibbar.

GW fortsätter:

– Han berättar om att han är orolig att hon kanske har blivit mördad. Redan där blir man jävligt skeptisk. En oskyldig är totalt jävla ointresserad av att sitta och lipa i en tv-soffa. GW säger också att ”han lurar inte en käft. Men när vi hittar kroppen är det en viss person som givet får besöka polishuset och det är den här karln."

Idag 18 september, 5 dagar senare, har Mats Alm hunnit försvinna och hittats brännskadad och förvirrad. På samma plats har en kropp hittats. Hmm, vems kan kroppen vara? Självklart är det Linda Chen och självklart har Mats fått noja att hennes kropp skulle hittats, gett sig ditt för att elda upp den och råkat fyra på sig själv med verkar det som.

GW rules! Han har banne mig alltid rätt och även när han inte har det är han coouuulast.

Spooooky

När jag kom hem la jag min mobil i köket på bänken och där har den legat since. För nån timma sen ringde min pappa. Jag blev lite chockad för vi pratar ju inte så där jätteofta. När jag svarade lät han lite frågande och sa: Du ringde? Nope, det hade jag ju inte gjort. Visade sig att han var i London och hade blivit uppringd av mig, men inte hunnit svara. Hur skumt är inte det? Jag hade ju inte varit i närheten av min lur.

Anna Anka-hypotesen

Jag har, liksom de flesta denna vecka, ägnat lite dyrbar tid att fundera över Anna Anka och hennes uttalanden. Första tanken var att hon var helt pantad i hela bollen, men jag är inte så himla säker längre. Jag börjar mer och mer fundera på om hon inte istället är skitsmart.


Ann trivs säkert med att ha folk som passar upp på henne dygnet runt och självfallet har hon inget emot sin makes förmögenhet, men jag tror inte Anna lever ett sånt jäkla roligt liv egentligen. Hon lever i skuggan av sin man och uträttar i princip ingenting på egen hand. Hon är hemma och fru visst, men hon gör ju ingenting i hemmet. Hon har barnflickor som tar hand om barnen och städerskor till huset o.s.v. Jag tror det är oundvikligt i ett sånt liv att inte känna sig ganska meningslös. Visst, hon har vunnit några skönhetstävlingar, men det är ju knappast att uträtta nåt för världen och vem minns henne från det nu. Men nu, tack vare Svenska Hollywoodfruar, får Anne en chans att glänsa och visa upp sig. Fokus är på henne och inte hennes man. Nu har hon fått ett ypperligt tillfälle att själv bli nån som världen känner till. Om min teori stämmer, har Anne gjort allt på helt rätt sätt. Hon har gjort folk upprörda och minst sagt skapat debatt. På bara några dagar vet alla vem Anna Anka är.

Men... om vi nu antar att Anna är dummare än SJ och går till hennes uttalanden. För det första tycks Anna glömma att inte alla män, vare sig i Sverige eller USA, är Paul Anka. Hon pratar utifrån rika delen av Hollywood och inte USA. Hur många familjer har egentligen råd med att den ena går hemma? "Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?". Kan man ju tycka, men om inte dottern hittar nån kändis eller idrottskille då? Om hon blir kär i sophämtaren eller kassören på Walmart? då står hon där utan utbildning och inkomst och får med största sannolikhet jobba i kassan brevid sin make för att de ska överleva. Med dagens skilsmässostatistik skulle jag inte heller känna mig alltför trygg som hemmafru, även om mannen hade det gått ställt, för vad händer om han en dag hittar en yngre och snyggare fru. Då står hon där med lösnaglarna i brevlådan och kan ingenting. Ingen inkomst, ingen utbildning och trailerparken är otäcks nära.

KD:s partisekreterare Lennart Sjögren, passade på att göra lovorda Anna, och bekräftar härmed min övertygelse om att kristendomen är förlegad och Svenska kyrkan ska lägga ner, som jag skrev om häromdan. Annas värderingar är livsfarliga för den jämställdhet som kvinnor och män, faktiskt kämpat för i många herrans år med att få till så här långt. (Nu ska jag genast tillägga att ordet jämställdhet är bland de värsta ord jag vet, då ordet i min mening missbrukats för mycket av urfeminister, för att ha kvar sin egentliga innebörd. Kvinnor och män är olika tack och lov och så ska det förbli. Jag pratar om rättigheter och inte nån feministisk humbojumbo). Hennes värderingar bottnar ju nämligen i den gamla, enligt mig helt galna uppfattningen om att kvinnans plats är i hemmet och att ta hand om man, barn och hushåll (fast Anne har ju modifierat det med hästlängder). Och det är väl självklart att KD tackar och tar emot när någon som Anne modifierar deras förlegade kvinnosyn. Gå med i KD du Anna och prepare to be extinguished.

Annas version av en hemmafru är den att deras uppgift är att va välklädda, snygga och va beredda att tillfredsställa mannen när han begär det. Vad gäller det sista kanske hon lyckas, men att vara 38 och se ut som en anorektisk opererad 90-åring, kan väl inte anse lyckat? "Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?" säger Anna om varför en äldre man vill ha en yngre donna. Motfrågan jag skulle vilja ställa till Anna är varför hon väljer den gamla hunden? Så långt nådde inte hennes hjärnimpulser när hon gjorde det uttalandet. Antar hon tyckte metaforen var ursmart också.

Så hypotesen då?
Det ska bli otroligt intressant att följa Annas utveckling i strålkastaren. Som jag ser det kan det gå åt två håll och varthän det bär åt, kommer visa om min inledande hypotes är sann eller förkastas.

Nollhypotes: Anna kommer spinna vidare på sitt nyfunna kändisskap, göra fler uttalanden så fler får höra talas om henne. Hon går in i politiken och börjar kanske syssla med välgörenhet. Efter ett tag släpper hon en bok, en parfym och ett klädmärke och vips har vi en ny variant av Paris Hilton. Superstjärna, som egentligen inte uträttat ett skit.

Mothypotes: Anna har fått i sig alldeles för mycket aceton, ammoniak och botox, som frätt bort allt innan för skallbenet. Intresset för henne dör ut snabbt, antagligen innan sista avsnittet av Svenska Hollywoodsfruar ens sänts.

Övertid

... på en fredag borde vara lagbrott. Blåscancerteam-möte idag och eftersom läkarnas scheman är så fullsmockade har vi inget val än att ta det efter deras läkarlunch på fredagar. Ska visserligen bara gå över 1½ timma, men det räcker gott och väl tycker jag.

Klockan 15.00 släpps jag i alla fall ut ur sjukhusetsborgens portar och tar helg!

Kylan visar sitt fula anlete

Ännu en dag till ända. Veckan har gått sjukt snabbt och nu är det bara fredag kvar till helg. Vi fick lite roliga besked av chefen igår att vårt hårda slit börjar visa sig lite på väntelistan. I augusti månad tog vi emot bra mycket fler patienter än nånsin och äntligen ger det lite resultat. Frågan är bara hur länge det håller. Att slita som vi gör nu är inte hållbart i längden. Men men, det känns urbra att se att vi gör nån nytta.

Vintern är på intågande. Ok, kanske inte riktig, men fasen va kallt det varit idag. För första gången hade jag kofta och jacka på mig även hem från jobbet och frös ändå. Imon blir det nog vantar. Börjar känna av torrheten på händerna med, så snart är de väl lika såriga och spruckna som de alltid blir så fort det blir kallt. Tur jag har min Hamp Hand Protector. I år ska jag köpa mig en liten tub också att ha i handväskan/ryggan, så jag kan smörja jämt. Tack, Cillan, att du introducerade mig. Hampacremen, från Bodyshop, är det absolut enda jag provat som överhuvud taget hjälp nånting. Ett stort problem när man jobbar som jag gör är ju att jag hela tiden tvättar av krämen och det känns ganska lönlöst att ens smörja, men denna sjunker in i huden supersnabbt och blir inte så där jobbigt kladdig som jag hatar.

Nu ska jag slänga mig handlöst i sängen och kika på Criminal Minds. Hoj!

Ministry of Sound - Pump it up

Hittade den här träningsvideon på min externa hårddisk och bestämde mig för att testa. Har kört den tidigare, men det va länge sen.

Huuuuuua, va jobbigt. Jag darrar och är dyngsur av svett. 1½ timma Heat, Dance it Out, Pump it up, Bums and Tums & Chill. Grannarna lär ju undrat om taket skulle ramla in.

Nu har jag ganska lätt att lära koreografi (antar det sitter i från när jag dansade, men det blir ändå lite för mycket för att man ska kunna ta i fullt. Snabba, täta sidbyten och prylar gör ju att man inte hinner och inte heller tar ut musklerna helt.

Men som sagt ganska kul var det och ett gott alternativ till löpningen vinterns allra kallaste dar.

Anna supermum

Som Cillan skrev om för ett tag sedan var jag med om en sån där grej i dag när man pratar om en person man inte sett på länge, som bara dyker upp stunden senare. Jag och Emma pratade om Anna (en annan kollega) som fick barn för ca 3 månader sedan och som ingen av oss hörts med eller träffat sedan dess. Vi beslöt att vi måste ta tag i att hälsa på henne och lillan snarast. På vägen hem från jobbet stötte jag ihop med ingen annan än Anna och hennes lille bäbis. Creepy.

Anna är stentuff. Singel sedan ett bra tag träffade hon några killar och blev gravid. Trots att hon inte visste vem av killarna som var far till barnet, beslöt hon sig för att behålla det. Vi vart förskräkta. Anna är nämligen lite blåögd och verkade inte ha en aning om vad det skulle innebära att själv föda och ta hand om ett barn. Hennes familj bor dessutom i småland, så förutom väninnor är hon helt ensam. Hon födde i alla fall barnet och verkar ha det hur bra som helst. Nu vet hon vem som är pappa och han verkar inte helt ointresserad av flickan. Dock bor han i Norrland och något förhållande dem emellan verkar inte vara på frågan.

Själv fattar jag inte hur hon överhuvud taget vågade. Och att hon kan vara så lugnt. Hon verkade inte alls tycka det var speciellt jobbigt att vara själv heller. Frågan är om det inte kommer bli lite värre när flickan växer, men hennes cool-lugna attityd tyder på att det inte kommer bli nåt större bekymmer då heller. Hon löser det då.

Cudos till Anna. Jag hade aldrig varit så tuff.

Medarbetarutbildning del 2

Jag kunde gå!!! Gick och höll i telefonen hela vägen dit och var bombsäker att de skulle ringa från jobbet i sista stund och säga att jag va tvungen att ila dit, men den ringde aldrig.

Det var precis lika bra om inte bättre denna gång. Massa nyttig lärdom och spännande övningar. Jag har bl.a agerat chef och hatt ett medarbetarsamtal med Emma. Fy, för att vara chef nu i dessa tider. Måste kännas piss att inte kunna göra annat än att neka och dra in på allt för sina anställda. Tur jag inte sitter i den sitsen. Men å andra sidan, hur kul är det att va arbetare i samma tider? Inte värst.

Känns tråkigt att detta var sista gången. Jag hade lätt kunnat tänka mig ett par tillfällen till.

Nassing yet

Jaha, här sitter jag och väntar på att få veta om det blir utbildning eller stenskjutning. Kommer ju inte få höra nåt fören precis innan jag ska dra (eftersom de som vet inte börjar fören halv 8), så varför jag varit uppe sen 5 och väntat finns inget svar på. Idioti, men va gör man när man vaknar i gökottan, pigg som en jag vet inte vad.

Inlägg via telepati

DÄR har vi framtiden. Man kan ju blogga via mobil och mail så varför inte direkt uppkoppling mot hjärnkontoret.

Varje dag har jag så mycket ämnen jag vill skriva om, men innan jag fått det på pränt kommer jag på nåt nytt och tillsist blir det inget av det jag tänkt. Senaste dagarna har jag tex haft otroligt mycket att säga om Försäkringskassans nya regler, Anne Ankas smarta uttalanden och token Gehzali, men det svämmar nästan över och jag kan inte koncentrera mig på ett ämne i taget. Om jag istället för att vänta tills jag kommer till datorn eller mobilen kunde föra över tanken direkt till bloggen hade det varit SÅ mycket enklare.

Kyrkoval, my ass!

Den 20 september 2009 är det kyrkoval. Genom valet har alla som tillhör Svenska kyrkan möjlighet att vara med och forma framtidens kyrka. Det är medlemmarna som väljer ledamöter till de styrande organen, exempelvis till kyrkomötet och kyrkofullmäktige.

"Forma framtiden kyrka" Hrmf... framtidens kyrka? vad menar dom? menar dom att det ens finns en framtid för kyrkan? jo, det kanske det finns, men den ser väl inte direkt ljus ut? Endast 12% i hela riket brydde sig att rösta 2005. Det är inget annat än slöseri på resurser och pengar att ens ha ett val. Inte ens kvällspressen bryr sig att ens skriva om det.

Jag är av den starka övertygelsen att Svenska kyrkan borde lägga ner. Jag gick ur kyrkan så fort jag kunde. Jag är inte döpt, men jag föddes ju i en tid där man blev bunden till kyrkan vare sig man ville eller inte. Trots det har jag fått mängder med röstblanketter... så de slösar på papper också, miljöbovarna.

Läste en artikel i Örebroaren om att Örebro hade lägst valdeltagande förra kyrkovalet. No shit, Sherlocks. Örebro är ju bland de okristnaste städerna som finns. Mia Bylander, kommunikationsstrateg i Örebro kyrkliga samfällighet (som för det första har en alldeles obegriplig titel) tror att det beror på att många har dubbla medlemskap (i frikyrkor också) och därför stödjer Svenska kyrkans arbete, men engagerar sig inte och väljer därför att inte rösta. "Många har mycket att göra och engagerar sig därför mindre". Till viss del tror jag hon har rätt. Folk har annat för sig och skiter fullständigt i kyrkan, som inte gör ett skit för dom en då. Men att många stödjer kyrkans arbete vet jag inte om jag tror på. Vad ÄR egentligen kyrkans arbete? förutom att sno åt sig pengar av folk genom skatten och på alla möjliga andra snikna sätt? Har vi inte sett tydliga bevis på att länder som inte är styrda av religiösa övertygelser fungerar bättre än de som är det? Vi kommer aldrig gå tillbaka till tider då hokuspokus styr vårt sätt att leva. Vi har det bra mycket bättre nu.

Ungdomar är den stora satsningen detta år. Med reklam på TV och biografer och annonser som denna ska det ske. Tja... kanske om nån är så dum och tror kyrkan faktiskt ska ge dem gratis trådlös uppkoppling mot internet, men mot Gud? nja.

Det är dax att ge upp... Sverige är inte kristet längre. Av de få troende som finns i Sverige i dag är 80% (kanske lite överdrivet) från andra kulturer och inte av Svenska kyrkans tro ändå. Resten är över 90 år och bor i småland. Folk nyttjar kyrkan till bröllop, dop och begravningar. I de allra flesta fall av tradition och inte religion och så kan det väl fortsätta. Kyrkor är fina byggnader och kyrkogårdar fina minnesplatser för våra döda... that's it.

Svenska kyrkan kan ju be om ett högre valdeltagande i år, men är det verkligen så att Gud hör bön? I don't think so.

Ovisshet

I morgon är det del 2 av medarbetarutbildningen. Eftersom detta är en av de få utbildningar som faktiskt varit riktigt bra och rolig, har jag sett fram emot dagen. Men... chefen kom och berättade för mig att det finns en liten risk att jag inte får gå. En ansökan om extra narkoslag har gått i genom och det behövs därför mer personal på operation, vilket medför brist på ESWL-enheten. Ett kvickt beslut av högsta chefen sa att: då får Hanna skippa utbildningen och gå dit... och så var det inte mer med det.

Nu är det ju dock så här att vår närmsta chef är den som tjatat på oss att gå utbildningen och därför la hon manken till. Till sist gick kirurgen med att låna ut en personal (inte mer än rätt så mycket som vi ställer upp för dom)... men blir nån sjuk personal sjuk på kirurgen, måste jag rycka in.

Detta innebär att jag i nuläget inte vet ett skit. Det är ju inte direkt ovanligt att någon blir sjuk, speciellt inte nu när alla tycks vara mer eller mindre förkylda. Om jag får gå utbildning eller måste skjuta sten kommer jag alltså inte få veta fören imorgon bitti precis innan det är dax att gå. Detta gillar vi INTE!


Till en roligare sak. Minns ni att vi fick hemläxa? Vi skulle ställa frågor till våra kollegor. Här är dom med svar:

Hur ser du på mig som arbetskamrat? (frågan ställs till någon i den egna arbetsgruppen)

Jag frågade undersköterskan Susanne och fick svaret:
En glad, pigg och allert tjej. Lätt att arbeta med, aldrig omöjlig.

Vad tänker du om mig som medarbetare? (Frågan ställs till någon inom kliniken utanför den direkta arbetsgruppen)

Jag frågade sekreterare Kirsi och fick svaret:
Trevlig tjej. Aldrig omöjlig att be om hjälp av. Verkar stå ut med min "konstigheter" och problem. Lätt att sammarbeta med.

Vi fick ju aldrig veta vad vi skulle ha frågorna till eller varför vi skulle ställa dom, men svaren gjorde mig glad i alla fall. Meningen är väl att vi ska göra nåt utav det i mon. Kan tänka mig att det har något med hur man tar kritik, oavsett positiv eller negativ. Tycker nog många gånger positiv kritik kan vara svårare än negativ. Spännande... om jag nu får gå :(

Tandlös inom kort?

Det är mindre än en vecka tills jag ska till tandläkaren nu (nästa tisdag). I några veckor nu har jag lidit av psykosomatisk tandvärk... eller munvärk är väl mer korrekt. Jag vet att det är psykosomatiskt eftersom jag bara känner av det när jag tänker på't. Jag är som sagt tidigare inte det minsta rädd för tandläkaren, men eftersom det var så länge sen jag var där ser jag scenarion framför mig att jag får domen att det är klippt och alla tänder måste ryka eller nåt liknande. Jag ser verkligen fram emot att bli av med tandsten och räknar med att få gå några gånger i detta ärende... frågan är bra hur många hål och dylikt som dykt upp under dessa 10 år. Å, låt det gå kvickt till tisdag eftermiddag.

En annan riktig smärta jag upplevt senaste tiden är magen. I måndags morse vaknade jag med magont och sedan dess har det mer eller mindre hållit i sig. Magen har varit riktigt bra ganska länge nu, men nu är det alltså klippt. I morse vaknade jag 4.30 och kunde omöjligt ligga kvar i sängen. Som om nån rackare tränade boxning därinne. Jäkla skräpmage! Önskar jag kunde operera bort hela helvetet.

Oh man, not again!?!

Irene sekreteraren: God morgon, Hanna. Jag såg hon den där med gummistövlarna på TV i helgen (vevar med armarna).

Jag: Jaha... (försöker verka oförstående och intresserad).

Irene sekreteraren: Ja, då tänkte jag på dig. Jag tänker alltid på dig när jag ser henne.

Jag: Jaså... (ler utåt, gråter inombords).

Irene sekreteraren: Ni påminner så om varann på nåt sett. Fast du är ju inte lika yvig med armarna.
Jag: Jaha, haha, där ser man (ler igen och går därifrån).

Vad är det frågan om? Andra gången på alldeles för kort tid, jag blir jämförd med Af Ugglas. Och bägge gångerna har detta sagts till mig som om jag på nåt sätt skulle bli glad och ta det som en komplimang. Jag är förkrossad!

A Halleluja moment!

Kom hem idag och det första jag upptäckte var konstiga vita spår i hallen. Hmm, vafan, var min första tanke. Går ut i köket och ser att prylarna i fönstret är veck. VAFAN! inbrott? tänker jag (fattar fortfarande noll). Men sen inser jag att det är Göran, hustomten, som varit här. Kors i taket! Jag skrev nämligen en felanmälan på hemsidan och bad att han skulle försöka öppna mina fönster när han ändå kom och kollade balkongdörrren. Gjorde det mest för att påminna att det faktiskt var hög tid att han kom nu och tydligen funkade det. Köksfönstren går att öppna igen (dock inte sovrumsfönstren, men man får va glad för det lilla). Han hade dessutom satt plugg i hasparna, som var på väg ur trät!!! Började kika efter nån lapp med meddelande från honom, men nån sån hittade jag inte. Kanske hade han lagt den vid balkongdörrn med meddelande om hur han tänkte tackla den. Lunkar in i vardagsrummet och här slår värmen emot mig. Går närmare och balkongdörren är stängd!!! Hur fasen han betett sig vet jag inte, men det ligger färgspån över hela golvet, så nån form av slipning har ju utförts. Går man riktigt nära ser man att det fortfarande är en liten liten glipa, men långt ifrån den jag hade innan. Och värmen talar sitt tydliga språk att vinter kommer bli betydligt skönare på Ekersgatan. Med garantin om att de byter ut allt nästa år, kan jag nog tänka mig att leva med detta.

Jag är chockad. Främst att han ens kom hit, men att han också fixade det han skulle på en gång är ett riktigt halleluja moment.

Nu till en mindre rolig grej. Igår morse författade jag ett till brev till underhållsansvarige Peter Vikander... om Göran. Om att han inte varit här och vad jag tyckte om honom. Detta brev låg mycket öppet och tydligen på bänken i köket. Såg Göran det tro?!? Jisses, vad pinsamt i sånt fall. Jag skrev det i ett stadie av raseri och hade nog aldrig skickat iväg det som det såg ut. Jaja, förhoppningsvis slipper jag ha nån kontakt med honom igen inom kort... tror dock inte han glömmer det, med tanke på att han inte verka ha mycket till övers för mig innan,

Nu ser jag fram emot en varm och go vinter inomhus.

Tar ett djupt andetag...

... och försöker insupa så mycket syre som möjligt. Lägger även en halv banan i morgondrinken för extra energi. Jag lär behöva både syre och energi idag. Gunnel är på forskningsdag i Karlstad och Barbro är sjuk, vilket lämnar mig ensam kvar att köra cystometrier hela dagen. Instängd på ett undersökningsrum utan luft, iklädd handskar och platsförkläde i 2 x 3 timmar i streck. Det känns som om det skulle finnas roligare sätt att spendera dagen... faktiskt.

Vasaskolan

Hade med mig mobben på promenaden och blev så nostalgisk när jag gick förbi min gamla högstadieskola att jag var tvungen att ta lite kort och remenissa. Vilken tid det var... högstadiet. Och vilka karaktärer.

Mitt hemklassrum, klass 7a, låg längst ner i den högra delen på bilden. Min bänk var placerad vid fönstret till vänster. Som ni ser finns en liten skjulliknande grej precis utanför. Detta fungerade som vår väg ut under matteproven. Åke Leksell, dement från födslen (ingen kunde nånsin begripa hur han kunde blivit mattelärare) spenderade matteproven med att sittande på en bänk sova sig igenom hela lektionen. Vi roade oss alltså under tiden med att hoppa ut genom fönstret och springa runt och in genom dörren... om och om igen. Det gick rykten om att Åke en gång varit något av en hunk och att man hittat honom ett förråd med "Tandkött".. en primadonna, med, som namnet avslöjar, mycket framhävande tandkött och en handväska hon aldrig släppte ur sitt grepp.

I nian, tror jag, insåg skolan att Åke inte klarade ha lektioner längre. Istället fick vi Anna, en ung tjej som inte kunde säga r. En kille som hette Rosén och kallades Rosen var speciellt utsatt för hennes raseriutbrott när vi inte kunde hålla käften. "Josen!, antjingen äj dju tjyst, eller sjå åkej dju ut. Döjjen äj däj!". Den repliken tror jag ingen av oss nånsin kommer glömma.

Gymnastiksalen förde inte med sig nåt gott, men var en utmärkt lokal att låna duschen och färga håret i, vilket jag och Hillis tog till vara på. Tror det var första gången Hillis blev mörk.

Anders Ogenvall var min klassföreståndare och härskaren i gympasalen. Religiös var han och åkte dit en gång eftersom han bjöd in sina kyrkliga kollegor att dela ut kassettband till oss på skolgården med predikningar på. Anders hatade mig. En oskyldig skolkning för att köpa läppstift i sjuan och vi var rökta. Han kom aldrig över att vi vågade göra nåt dylikt så tidigt... i hans klass!!! Sen gav han sig fan på att sätta dit mig oavsett om jag gjort nåt eller inte. Gymnastik var det jag hatade mest i livet och inga hot eller straff kunde få mig att va med, men han försökte varje vecka. I nian gav han upp och lät mig gå in och sätta mig på bänken och glo utan att säga ett ord och där satt jag. Även om jag ibland faktiskt ville va med skulle det aldrig fallit mig in att ge med mig och låta honom vinna.

På andra sidan skolan låg Hillis och Jojos klassrum. Gunnel Allard var deras klassföreståndare. Där har vi en kvinna ungarna hade respekt för. När hon blev arg blixtrade det i hela skolan. Hon var en sån där som varierar höjden på rösten i meningen och om nån yppade ett knyst spände hon blicken i en så man riktigt kände hur det brände. Gunnel hörde till inredningen och hade makt över alla i skolan... men hon var bra. Riktigt bra.


NO-huset. Här häckade Ogenvall som också hade biologi. Börje, kemiläraren och Hule, teknik. Minns inte vår fysiklärare skumt nog. Jag var riktigt bra i biologi, men Ogenvall vägra ge mig en femma eftersom jag aldrig var med på gympan. Börje stackaren, hade oss precis innan lunchen och fick oss aldrig att göra nåt annat än blanda bomber, vulkaner och raketer. Han lät oss alltid gå tidigare... antagligen kände han sig misslyckad, stackarn. Hule, eller Ultima Hule, the nazi. Tror han va turk eller liknande. Livsfarlig och militant i träskor och luktade svett. Masken Pinsky, mininazin och träslöjdsläraren, höll också till i NO-huset. Innan lektionens slut skulle alla verktyg hänga på sin plats och ingen lämnade salen utan att han gått igenom alla och alla sagt check och visat att allt hängde där det skulle.

Caféterian, rakt över skolgården.... vårt rasthak. Här drack vi Coca Cola, åt Dagab-bollar och Banankola. Vi roade oss också med att låna gamla skolkataloger som cafeterian tillhandhöll och rev ut bilder på de snygga killarna. Det var tillslut inte mycket annat än pärmen kvar. Stefan Hamrin var chef i caféterian. Jag tror han hatade folk, framförallt ungdomar i högstadiet och varför han valt en sån arbetsplats kan jag inte fatta. Han avskydde när vi spelade "Snubben trodde han va cool" på högsta volym och hoppa i sofforna. Skum typ.

Bakom caféterian var nog där vi spenderade mestadelen av tiden. Här hängde alla coola som tjuvrökte. Vi kunde nog vara 10 pers på en löscigg nån hade skramlat ihop till i affären. Man såg till att paxa "lillen" om man visste att nån hade så fick man slutat på ciggen och lite mer än alla andra. Lärarna gjorde det till en tävling att sätta dit oss och det gick rykten om att de fick en femma varje gång de kunde ta nån på bar gärning. Det var sällan de lyckades. Nån höll vakt och innan läraren hunnit runt hörnet låg ciggen på backen och ingen kände ju såklart till vart den kom ifrån.

Å, vilka tider det var. Nästan så man på ett sätt längtar tillbaka. Vasaskolan finns inte mer. Den lades ner för några år sen. Vad det är där idag vet jag inte, men jag tror att caféterian är en fritidsgård. Ska nog plocka fram mina gamla fotografier nån vacker dag och drömma mig tillbaka igen.

En hyllning till munkisen

Kan man ha för mycket luvjackor/munkisar? Jag tror inte det. I min hall hänger just nu: en svart med luva, en svart med krage, en röd/svart randig tjock och en röd/svartrandig tunn, en grå, en grå/svart med leopardmönster och en tunn grå med svart tryck. I garderoben hänger åtskilliga till.

Vilket underbart plagg. Varmt, gött och bekvämt, och luvan är ju otroligt behändig att dra på vid oväntade skurar. Nu gillar jag ju fram för allt varianten med dragkedja, men även utan kedja är munkisen att höja till skyarna... dock mindre användarvänlig att ta av och på.

Dock är det en sak som tär på mig. Under halva mitt liv, och säkert lite länge ändå, har jag velat ha en Danzig munkis. Den utan kedja och med skallen... i liten version. Det tycks som om jag aldrig kommer få en. I så många år har jag sökt, utan att finna. Jag hittar den inte nånstans. En variant, men större skalle finns att beställa, men den är inte alls lika tilldragande. Jag kommer nog aldrig ge upp mitt sökande efter denna perfektion. The munkis of all munkis... The Danzig skull hoodie.

AMEN

Pain for gain

Ska snart ge mig ut på en långpromenad. Vädret är ju helt perfekt nu! Inte för varmt och inte för kallt. Det ända som är jobbigt är att solen står så långt och har en förmåga att lysa rakt i ögera på en, men det får man väl ta.

Hade ju helst velat springa, men jag tycks ha ådragit mig någon slags muskelinflammation i höger skuldra... eller infraspinatus, som jag fattat att muskeln heter.. Inte skönt alls. Kände det redan förra veckan och efter gårdagens superstyrkepass blossa det tydligen upp igen. Har svårt att röra huvud och arm som jag vill, så det är väl bäst att ta det lite lugnt. Massage hade inte suttit helt fel, men det kan man ju drömma om.

Men.. som de vise säger: Pain is just weakness leaving the body!